Åh, hvad det kändes godt för den arma, förskjutna blomman. Det svällde af rörelse i hennes inre, rötterna sköto nya, fina tågor i den mjuka myllan, och den ena bladknoppen visade sig efter den andra. Nej, hon var visst inte död, hon ville växa och blifva lika vacker som förut. Hon kände nu, att hon kunde det.
Och gossen vattnade och luckrade och skötte sin pelargon såsom en mor sköter sitt enda barn. Snart såg han till sin obeskrifliga glädje de vackra bladen slå ut och stora blomställningar fulla med svällande knopp höja sig från bladvecken.
Det var ännu ej midsommar, när Aina-dagen kom. Bland de många blommorna på systerns namnsdagsbord prunkade äfven en väldig pelargonklase i högröd färg. Den stod alldeles ensam i ett litet blomglas. Aina kände igen sin blomma från förra sommaren och kysste den.
"Ja, visst får du kyssa din förskjutna blommas barn, men själfva blomman får du ej igen. Jag har räddat den från död och glömska. Hos mig trifves hon så godt. Säg, jag får ju behålla den?"
Det fick han, men Aina smög sig ofta upp på broderns rum, när ingen såg henne. Hvad hon sade till blomman, vet jag ej, men hon vårdade nu alla sina växter med den största omsorg och kärlek. J. B. G.
Broderskärlek.
id utkanten af kyrkbyn låg en liten torftig stuga. Här bodde änkan efter skollärare Henriksson, som dött för två år sedan. Den i hela socknen aktade och afhållna fru Henriksson förtjänade sitt bröd genom linnesömnad, ty hennes lilla pension räckte ej till att försörja henne och hennes två barn.
Den tolfårige Frits och hans ett par år äldre syster Anna voro snälla barn och försökte hjälpa sin mor så godt de kunde. Det var visserligen ej mycket, i synnerhet sedan Anna för några veckor sedan fallit och skadat sin fot och nu själf behöfde vård och hjälp. Den till en början helt obetydliga skadan blef allt svårare, och den gamle, hederlige doktorn, som förut haft de bästa förhoppningar, stod nu rådlös. Han ansåg, att hon borde komma till någon skicklig kirurg i hufvudstaden för att kunna bli fullkomligt återställd.