UPPSALA 1905, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.

N:o 19
11 Maj. 		Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.
Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 		22 årg.
1905.

Den rike ynglingen.

Mark. 10: 17-22.

uru älsklig är ej den unge man, som vår text omtalar! Han var en rik man, en högt uppsatt man, och likväl, böjer han knä för Jesus. Det var ej en tom hyllning, det var hans hjärtas åstundan efter frälsning, som framkallade detta. Han kom med den frågan på sina läppar: Gode Mästare, hvad skall jag göra att jag må ärfva evigt lif?

Ja, den frågan var förbunden med en annan: Hvad fattas mig ännu? Och likväl hade han så mycket. Han hade jordiska ägodelar, god hälsa, en hög samhällsställning; han hade hvad som var bättre än allt detta: en älsklig barndom, hvarunder han hedrat sin fader och moder, flytt lögn och andra grofva synder. Ty med en viss sanning kunde han säga: Allt detta har jag hållit ifrån min ungdom. Icke blott för oss synes denne mannen älsklig, äfven Jesus såg på honom, såg hans ärliga sökande efter sanning, såg hans yttre flärdfria lif och fattade kärlek till honom. Detta innebar dock icke, att det ej fanns mycket hos denne unge man, som Herren beklagade. Han såg jämte allt hans sökande efter sanningen en bristande själfkännedom. Därför säger han: Ingen är god utom Gud allena. Detta var säkert något, som den unge mannen var i okunnighet om. Han trodde, att såväl han själf som många andra voro goda människor och visste ej af sin egen oförmåga att fullborda Guds lag. Herren såg, att han fattade lagens hållande alltför ytligt, han räknade icke de onda tankarne och begärelserna för synder, och därför kunde han så djärft säga: Allt detta har jag hållit ifrån min ungdom.

Det fattades honom sålunda mycket, ja, det fattades allt, som behöfdes för att varda salig. Jesus ville ej låta den unge mannen förblifva i sin okunnighet, hvarför han gifver honom ett bud, som skulle uppenbara allt, som fattades honom: Gå bort och sälj allt, hvad du har och gif åt de fattiga! Så hade Jesus aldrig förr sagt till någon. Icke ens den rike Sackeus fick en sådan befallning. Men till denne yngling sade Herren det, emedan han såg, att hans rikedom var det hinder, som afhöll honom från Guds rike. Kanske såg den unge mannen först nu, huru liten kraft han hade att uppfylla ett enda bud. Ja, han såg säkert i detta ögonblick, att rikedomens svek hade fångat honom. Han hade icke heller så mycket allvar med sitt sökande efter Guds rike, att han därför ville försaka allt hvad han ägde. Herren gaf honom dock ett ljufligt löfte, som visade en evighetsvinst såsom frukt af denna försakelse. Han sade: Du skall få en skatt i himmelen. Den skatten i himmelen var mera värd än alla jordens rikedomar, den skatten var oförgänglig, så att ingen tjuf kunde taga den, ingen död eller olycka kunde beröfva honom den: men ack, den skatten värderades ej af den unge mannen, såsom den förtjänade. Så gick han bedröfvad bort, ja, gick bort för att måhända aldrig sedan finna det eviga lif, som han dock innerst önskade finna.