Och sprang där så lekfull som vinden
Omkring ibland spirande blommor och blad
Med skäraste rosor på kinden.
Nu hvilar hon stilla, en vissnande knopp
Så blek och så kall i sin kista
Och bror lille sörjer som funnes ej hopp,
Han sörjer så hjärtat vill brista.
Små svällande knoppar falla
Så lätt i blommande vår
För vindar, isande kalla