Fru Henriksson antog med tacksamhet detta anbud, men hon ville själf också följa med. Husen i byn lågo något spridda, och därför gick en god timme, innan fru Henriksson och Karl hunnit fråga alla som varit med på jakten, om de sett Frits. Men allt var förgäfves, ingen hade sett honom, ingen hade mött honom på vägen.
Slutligen kom hon till skolläraren. Denne var själf mycket orolig öfver gossen, som i hela byn var så afhållen för sitt friska, glada väsen. Emellertid lofvade han den förtviflade modern att genast söka få några karlar med sig ut för att söka.
De voro snart redo, och skolläraren tog äfven sin hund med sig. Han gick ännu en gång fram till fru Henriksson och försökte lugna henne. Han förstod, att arbete skulle vara det bästa medel att förkorta den långa väntanstiden, och därför gaf han henne det rådet att gå hem och koka en varm soppa samt styra om att hon hade varma filtar i beredskap för att värma upp gossen, om de funno honom.
"Ja, om ni finna honom!" Den stackars modern upprepade dessa ord om och om igen, liksom om allting då vore godt och väl--huru de skulle finna honom, därpå tänkte hon icke. Och skolläraren, som såg moderns stora ångest, vågade icke heller kläda sin fruktan i ord. Han tryckte hennes hand till afsked och gick i det han med dämpad röst och högtidligt allvar sade: "Gud vare med er och styrke er, fru Henriksson".
Snart dog ljudet af deras steg bort, och då först steg fru Henriksson upp och gick hem.
Stormen hade nu saktat sig något, men det fortfor att snöa. Den ångestfulla modern sände en brinnande bön upp till Gud om sin gosses lif.
Då hon kom hem, möttes hon af Annas ängsliga fråga: "Hvar är Frits? Har ingen sett honom?"
Modern sjönk ner på en stol bredvid sängen och berättade om sitt fruktlösa sökande. Anna slog armarna om moderns hals och försökte trösta henne, fastän hon själf var djupt bedröfvad. "Mor", sade hon slutligen, då denna icke ville lyssna till hennes trösteord, "skulle du inte värma upp hans säng och hålla yllefiltar i beredskap?"
Då ändtligen ryckte den stackars modern upp sig ur sin overksamma sorg och skyndade ut för att värma och ställa allt i ordning. Emellanåt öppnade hon dock förstugdörren för att spana och lyssna.
Anna låg med högröda kinder och värkande hufvud och gaf ångestfullt akt på hvarje buller utifrån. Men den ena kvarten gick efter den andra och ingenting hördes af.