»Åh, kära mor Jonsson, har Ni varit orolig för mig, då bryr Ni Er ändå lite om mig, och då vet jag att jag får stanna.» Och med ens var Karin inne i stugan. Snart flammade elden i spisen, och kaffepannan stod på. Fönstren öppnades, den rena luften strömmade in och sopkvast och skurborste kommo i flitig rörelse.
När mor Jonsson, där hon satt i sin stol ute i trädgården, hörde den unga flickan sjunga under arbetet och såg hennes af glädje strålande ansikte skymta förbi ibland och nicka uppmuntrande till henne, mumlade hon gång på gång för sig själf: »Hvarför har hon gjort det, hvarför har hon gjort det?»
Och när Karin, rosig och varm, kom ut till henne med det goda kaffet, då kunde hon ej tillbakahålla den frågan längre: »Hvarför kom du tillbaka, Karin? Ha de gjort så mycket för dig, då förstår jag väl, att de gärna behållit dig, men hvarför kom du då tillbaka till mig, som varit så hård emot dig, jag förstår det inte.»
»Kära mor Jonsson, Gud har ju gifvit mig så mycket godt, och jag är så tacksam till honom därför, och det ville jag så gärna visa honom. Jag tänkte då, att om jag kunde vara till nytta här, så skulle Han förstå, att jag vill tjäna honom. Mor Jonsson får nog vara snäll och ha öfverseende med mig ibland, men jag vill verkligen göra mitt bästa.»
Då runno ett par tårar utför mor Jonssons kinder. »Ja, det är nog ovant för mig att säga, men vill du förlåta mig, Karin? De här åren, då jag icke har vetat, hvar du var, de ha tagit på mina krafter. Jag tyckte jag hörde dig gråta i skogen om nätterna, och så trodde jag du var död. Pastorn kunde allt ha varit lite barmhärtigare mot mig, än han var, så kanske jag inte hade varit den stackare jag är nu.»
Vid de orden gjorde den unga flickan något, som hon väl aldrig drömt om, att det skulle kunna hända. Hon böjde sig ned och kysste den sjuka och hviskade: »Mor Jonsson skall bli bra nu, det skola vi bedja Gud om».
När barnen kommo hem från skolan, gjorde de stora ögon. John, nu en tioårig, solbränd pojke, såg litet generad ut, ty han kände genast igen Karin. Men när hon inte tycktes göra min af att påminna honom om deras sista sammanträffande utan intresserad frågade honom om hans uppgifter till skolan, blef han genast frimodigare, och en stund senare hörde Karin honom säga till Maja: »Hon är allt vådligt bussig, den där. Kom, så kila vi efter ved och vatten åt henne». Karin log, och hon var så innerligt glad. Nog skulle hon få mycket att beställa, det förstod hon, men kanske skulle hon kunna ta in ett stort stycke af landet, kanske skulle hon kunna vinna några själar för sin älskade Mästare.
Och det blef en både glädjerik och pröfvande sommar för Karin, men när krafterna och modet ville svikta ibland, då läste hon på nytt Jos. 13: 1. »Af landet står ännu mycket åter, som skall intagas», och så tog hon åter nya tag. Hon ville taga in mycket af landet, hon ville försaka sig själf och vinna hjärtan för Jesus.
