»Det är tolf», sade hon. »Då blir det jämnt en krona.»
Främlingen räckte henne slanten. Med en stråle af fröjd i de underbara ögonen tog hon emot den och räckte honom korgen.
Men han sköt undan den. »Du skall få ge mig blommorna sedan», sade han. »Nu gå vi hem.»
Utan att säga ett ord lade hon förtroendefullt sin hand i främlingens, och följda af många nyfikna blickar gingo de därifrån.
Slutligen kommo de till en utkant af staden, och Nita gick in i ett litet hus, torftigt men rent och prydligt liksom hon själf. Främlingen gick med in och såg huru barnet störtade fram och slog armarna omkring en ung, blek kvinna, som satt på en stol och höll ögonen sänkta mot marken.
»Min lilla Nita!» utropade hon med en obeskriflig ömhet i rösten. »Har du redan sålt dina blommor?»
»Ja», svarade Nita med en suck som liknade en snyftning, »men alla människor stirrade på mig så förfärligt. Och här är en herre, som nödvändigt ville följa mig hem, ty han trodde visst att jag inte talade sanning, när jag sade att jag ville förtjäna en slant.»
»Ack, min herre», sade nu modern och slog upp sina stora, mörka ögon, »hvem ni än må vara, så vill jag säga er, att min lilla flicka här är ett godt barn. Hon är min enda tröst, skall ni veta. Jag är blind och måste sitta här alldeles hjälplös, men då försöker hon i sin barnsliga kärlek tänka ut ett sätt att förtjäna något. »Hon är så god.»—Den blinda moderns röst darrade, och hon brast i gråt.
»Ellen!—Det är ju min syster Ellen!» utropade främlingen. »Åh, nu förstår jag, hvarför jag inte kunde gå förbi den här lilla flickan. Det var dina drag jag såg i hennes barnansikte. Ack, min stackars, kära syster, att jag skulle återfinna dig i sådana omständigheter!» Han böjde sina knän framför henne och gömde sitt hufvud i hennes knä, medan hans tårar droppade ned på hennes händer.
»Robert», hviskade hon, »är det möjligt? Och jag som trodde, att jag inte ägde en enda vän på jorden, sedan min man dog! Men när nöden är störst, är hjälpen närmast.»