Hvad vänlighet förmådde.
Doktor Walther satt en dag i sitt mottagningsrum och läste. Han var en jämförelsevis ung man och en duktig läkare. Medan han läste, ringde det på tamburklockan. Han lade ifrån sig boken och gick för att öppna, men då han såg hvem det var, mörknade hans ansikte. Där stod nämligen en liten trasig, smutsig pojke, känd under namnet Hammar-Janne. Det var en sådan gosse, som alla andra varnades för—en gosse, som blef kallad tjuf och odåga, och hvilkens förbättring ingen ansåg det löna mödan att vinnlägga sig om, ty hans största nöje tycktes vara att göra folk rädda för honom. Hans verkliga namn var John Ammerton. För resten kände ingen hans far, och hans mor var död.
Nu stod han emellertid i doktorns förstuga med ett både smutsigt och blodigt ansikte. Det var också blod på hans kläder.
"Jag skulle fråga, om doktorn ville vara snäll och hjälpa mig litet, jag har fått ett sår i hufvudet."
"Hvad är det för slags sår?" sporde doktorn.
"Jag är rädd det är farligt, vet doktorn", sade gossen med en suck. "En karl kastade sten på mig.—Aj!"
"Hvarför kastade han sten på dig då?"
"Jag vet inte", sade pojken och såg med skygg blick ned mot golfvet.