Med teckning.
I forna tider lefde i vår världsdel tvenne oxarter, den ene var uroxen, den andre visenten eller bisonoxen. Dessa väldiga djur funnos jämväl i vårt land för många hundrade år sedan. Detta veta vi däraf, att man funnit skelett af dem i utgräfda torfmossar. Uroxen finnes nu mera ingenstädes. Han är utdöd. Bisonoxen förekommer på några få ställen i Europa och Asien. Men i Amerika lefver en släkting till de förra som kallas den amerikanske bisonoxen eller buffeln, och huru han ser ut visar vår teckning.
Buffeln fanns ännu för femtio år sedan öfver nästan hela Nordamerika, men år efter år har han försvunnit från den ena staten efter den andra. Europeer, indianer och vargar hjälpas åt att utrota honom. På de stora stepperna i de västra staterna finnas de väl ännu kvar i millioner, men den tid torde icke vara allt för aflägsen, då det gått honom som det gått hans släktingar i Europa.
Buffeln är emellertid jätten bland Amerikas landtdjur. Han kan mäta öfver manken två meter i höjd och längen kan uppgå ända till tre meter. Hufvudet är väldigt och väpnadt med kraftiga horn. Pälsen är långhårig och lurfvig, gråbrun om vintern och något ljusare sommartiden.
Bisonoxen är ett mycket sällskapligt djur och därför träffar man stundom tusentals af dem tillsammans betande på de stora prärierna under sommaren. Om vintern draga de i stora hjordar inåt skogarna. Vanligen gå de en efter en i en lång rad under dessa vandringar, och alltid på en bestämd väg i rak riktning. Därunder trampa de upp präktiga vägar, som äfven af resande människor användas och äro kända under namn af "buffelvägarna".
Vintertiden är för buffeln en hård tid. Då måste han nöja sig med torra, vissnade växter, bark och knoppar af löfträden, isynnerhet asp och ask. Under sommaren har han ett rikt bord dukadt öfverallt på de stora grässlätterna.
I läraktighet och vakenhet står buffeln öfver sin europeiske släkting visenten. Försök att tämja honom ha ej sällan lyckats. Han visar tillgifvenhet för sin vårdare, men han har svårt att öfvervinna sin skygghet för människan.
Buffeljakten är en tilldragande sport såväl för europeer och amerikaner som för indianerna. Han har ett förträffligt kött och en dyrbar hud, ullen är präktig och de vackra hornen äro icke att förakta.
Man har lyckats att öfverföra buffeln äfven till Europas djurgårdar, där han synes trifvas godt och föröka sig bättre än han gör till och med i sitt fria lif på prärien.