En vacker vårdag sprungo två små barn omkring på ängen och plockade blommor till hvarsin bukett, ty i morgon var ju mors födelsedag. På äkta barnavis plockade den lilla flickan bara gullvifvor med korta stjälkar och pressade dem hårdt tillsammans i de små knubbiga fingrarna. Äfven brodern, fastän han var något äldre, förstod icke, huru mycket behagligare de små blommorna skulle tagit sig ut, om de tvånglöst och fritt fått sticka upp ur sitt gröna omhölje. Men han hade åtminstone något mera omväxling af färger i sin bukett.
När barnen tyckte sig hafva fått tillräckligt med blommor, lade de dem försiktigt i skuggan under några buskar för att ännu en stund få leka i det varma solskenet. Kristel kastade på lek tistlar på sin lilla syster, och när de fastnade i hennes hår, skrattade de båda af hjärtans grund. Han tog sedan försiktigt bort dem och flätade ihop dem till en krans, som han varsamt tryckte ned på hennes guldglänsande hår.
Den lilla flickan med kransen på hufvudet bildade verkligen en älsklig tafla. Det lilla rosiga ansiktet med de allvarliga bruna ögonen, som skyddades af mörka ögonfransar, den skälmskt leende munnen och groparna i kinden tog sig förträffligt ut med den gröna kransen på det lockiga håret.
"Nu är du alldeles lik älfvadrottningen i sagan", ropade gossen och drog sin lilla syster med sig fram till bäcken, för att hon skulle få se sin bild i vattnet. Men när Maria skrattande nickade emot sin spegelbild därnere, höll han henne sorgfälligt fast, så att hon icke skulle halka ner.
"Var inte rädd, Kristel", skrattade hon sorglöst, "jag faller inte i vattnet. Vet du inte, att vi ha en ängel, som beskyddar oss? Mamma har ju ofta talat om detta. Om natten sitter han bredvid vår säng, så att intet ondt må hända oss, och du minns ju, hur vi sågo en tafla, där han stod framför två barn, som lågo och sofvo under alarna vid dammen, så att de inte skulle falla i vattnet under sömnen. Nu står han nog också bredvid mig och håller mig fast."
Kristel skakade tviflande på hufvudet. "Jag ser ingen ängel", sade han, "och för resten minns jag ju, hur mjölnarens Karin för en tid sedan drunknade här i bäcken. Hvart hade då ängeln tagit vägen?"
Den lilla flickan var ett ögonblick tyst och eftertänksam.
"Ja, ser du", sade hon långsamt, "Karin var en sådan yrhätta, hon frågade säkert inte efter ängeln utan slet sig lös ifrån honom. Men om ett snällt barn faller i vattnet, då går ängeln med och visar det så mycket vackert därnere på sjöbottnen, och så för han barnet hem till mor igen."
Kristel svarade intet. Systern var ju ännu så liten och oförståndig, hon hade ändå inte kunnat förstå honom, tänkte han. Hon trodde ju ännu på julgubben och påskharen, men det hade Kristel för längesedan kommit ifrån. Han visste redan, att man själf måste arbeta med sina händer här i lifvet, om man skall komma någon hvart, och att man icke får vänta på änglars hjälp. Hos honom var redan gossens medvetande om kraft och förmåga lefvande.
"När jag blir stor, Maja, då skall jag vara din riddare och beskydda dig med mitt svärd", sade han, och hans ögon lyste af stridslust.