På söndagskvällen låg åter den lilla ångbåten Haparanda vid Kalix brygga. Den skulle nu föra oss till staden af samma namn. När vi sagt farväl till värdfolk och vänner, gingo vi upp att bese Kalix. I närheten ligger ett minnesmärke, som påminner om kriget mellan Sverige och Ryssland 1809. Här utkämpades då en väldig strid mellan svenskar och ryssar och slutade med den skamlösa kapitulationen den 25 mars nämnda år, då general Gripenberg lät narra sig att låta sin armékår nedlägga vapen och att till fienden utlämna alla svenska statens förråd mellan Kalix och Umeå. Svenskarne hade dock stridt som lejon och blefvo ytterst förbittrade öfver kapitulationen. Många krossade sina gevär hellre än att öfverlämna dem till fienden. Här stupade mången både svensk och ryss, och än flere afledo genom fältsjukan. De döde jordades i en gemensam graf i skogsbrynet invid landsvägen. På denna plats har Kalix kommun rest en minnessten och på den ristat: "Här dela samma bädd fiende och vän från Ryska kriget 1809. †. 1885 restes vården". Senare har platsen inhägnats och försetts med hvilosoffor.
Sedan vi återkommit från "ryssgrafven" gingo vi ombord på den lilla men tidsenligt inredda ångbåten, somnade godt och vaknade först, då vi voro ute på det blå, solglittrande Bottenhafvet på väg till Sveriges nordligaste stad vid kusten.
(Forts.)
Från slafbojor till frihet.
(Forts. fr. föreg n:r.)
Och en vacker morgon,—en oförgätlig, härlig morgon, då blefvo på en gång alla slafvarne i den stora bomullsplantagen, där Booker lefde, kallade tillsammans. "Ni skola genast samlas utanför herrgårdens stora veranda", hette det.
Där kommo de nu, gubbar och ynglingar, kvinnor och barn—alla—och de stodo där i ljudlös tystnad med klappande hjärtan och ängslig väntan. Den glans, som hos negern ersätter våra friska, röda kinder, hade vikit bort ur de oroliga ansiktena och lämnat rum för en blek, matt färg. Några af de små barnen, ängsliga öfver den ovanliga tystnaden, voro nära att gråta.
"Tyst, tyst!" förmanade dem mödrarna.