Minnesvers: Gal. 6: 3. Ty om någon tycker sig något vara, ändock han intet är, så bedrager han sig själf.
| ||
| N:o 33 17 Aug. | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 22 årg. 1905 |
Varningsord till den ljumme.
Upp. 3: 14-22.
När Guds öga skådar ned på jorden och ser människorna här nere, då ser han en syn, som väl månde smärta honom. Han ser så många, många människor, som väl taga emot hans gåfvor och åtnjuta hans fadersomsorger, men det oaktadt äro kalla och likgiltiga för honom själf. Aldrig går en tacksägelse eller ett lof från deras hjärtan upp till honom, den kärleksrike förbarmaren. Aldrig fråga de efter hans vilja utan följa blott driften af sina egna begärelser. Aldrig fråga de efter den frälsare, han sändt dem, utan de fika i stället efter hvad denna jorden tillhör. De söka glömma det eviga och det himmelska, glömma att sörja för sina odödliga själar och fråga bara efter hvad de skola äta och dricka samt kläda och roa sig med. De äro kalla, ja, iskalla för Gud och den han har sändt, Jesus Kristus.
Men han får också se ett annat slag människor, som under sin barndom och sin ungdom älskade sin frälsare varmt, men så småningom börjat kallna i sin kärlek till honom och fattat kärlek till denna världen. De vilja ännu höra Gud till, men de hafva blifvit ljumma i sin kärlek till honom, de hafva blifvit ljumma i ordets betraktande, ljumma i sina böner, ljumma i arbetet för Herren och hans verk på jorden, ljumma i striden mot synden, ljumma i sin kärlek till sina bröder. Detta är någonting förfärligt. Måtte ingen af Barnavännens läsare vara eller blifva en sådan ljum själ! Ty frälsaren hotar den ljumme med att kasta bort honom såsom en oduglig sten i den himmelska tempelbyggnaden.
Men den himmelske fadern ser jämväl en liten skara, som älskar honom varmt och innerligt och ofta om dagarna tackar honom för hans stora nåd och godhet mot dem. Dessa barn hafva känt sin egen fattigdom, sin svaghet och sin synd. De hafva ingen berömmelse i sig själfva utan hela sin berömmelse i frälsaren, som förlåtit dem deras synd och klädt dem i försoningens hvita kläder.
Nu ligger där makt uppå, att vi pröfva oss inför Guds ögon, så att det blir oss klart om vi höra till de kalla, de ljumma eller de varma. Höra vi till de kalla, då behöfver en hel omskapelse ske, så att Gud får gifva oss ett nytt hjärta och ett nytt sinne. Höra vi till de ljumma, så behöfva vi förnyas, och frälsaren råder oss att komma honom närmare, så att han får upplysa oss om vår fattigdom och vår nakenhet, ja, så att vi må få våra ögon öppnade genom att varda smorda med ögonsalfva. Då skola vi sedan se, hvad som är synd och villa, hvad som för bort från Gud och hvad som för oss närmare honom. Då skola vi snart varda frälsta från både köld och ljumhet och i stället varda Guds varma, glada och lyckliga barn.
Men om vi höra till de varma, så bör det vara oss angeläget att bland tidens mångahanda röster söka lyssna till Jesu röst och följa den och gå dit han vill kalla oss. Det bör vara vår innerliga önskan att städse hålla hjärtats dörrar öppna för Jesus, så att han aldrig behöfver stå därutanför och klappa, utan att han bor hos oss genom sin helige Ande och att han hjälper oss att varda segervinnare, som en gång med honom få sitta på faderns tron och regera såsom konungar i lif.