Äfven på svenska sidan börjar nu stranden blifva bebyggd. Ångaren gör en svängning åt vänster och med ens se vi en liten stad ligga framför oss i solljuset, med sina låga, målade hus inbäddade i yppiga rönn- och björkdungar. I solgasset på hamnkajen väntade oss många Herrens vänner, bland dem predikanten Josefsson, som under vår vistelse i staden blef vår värd och ledsagare.

Haparanda, Sveriges nordligaste stad vid kusten, är visserligen liten men välbyggd. Gatorna äro breda och väl underhållna, utan stenläggning, men släta, fasta och väl sopade. Lyktstolparna stå midt på gatan, men på ömse sidor om dem är det godt utrymme för åkande och gående. Nu vid midsommartiden behöfvas här hvarken ljus af lyktor eller lampor, ty solen skiner hela dygnet om med undantag af ten liten stund, då den likväl lyser på kyrktornet. Missionär Walldén skref hem om dessa ljusa, underbart vackra nätter. En af hans små hade då yttrat: "Då är väl pappa hos Gud, efter det inte är någon natt, där han är".—Äfven den tiden kommer ju en gång. Vi voro visst ännu ej i Guds himmel, men Gud var hos oss i Haparanda, och därför voro våra dagar där underbart ljufliga och mycket dyrbara. Vännerna voro omkring oss med idel kärlek och vänlighet, och vi talade Guds ord ibland efter den nåd Herren gaf. Vi hade barnmöte, ungdomsmöte, missionsstunder och bibelsamtal på eftermiddagarna, på kvällarna och en gång äfven på en förmiddag. Det var dagarna efter midsommar, och vännerna gjorde sig lediga för att vara med.

För att nu nämna något om barnmötet, får jag först och främst säga eder, att gossarna och flickorna alla talade svenska, att de voro mycket uppmärksamma och syntes vilja i hjärtat gömma Guds ord. Inte alla i Haparanda förstå svenska, emedan deras fäder i Tornedalen under många århundraden talat finska. Numera undervisas barnen på svenska i skolorna, hvadan det uppväxande släktet nog så småningom skola blifva svenskar äfven till tungomålet.

Den troende skaran i Haparanda är icke stor, men i den fanns lif och värme, offervillighet och sammanhållning, och därför kunna vi hoppas, att Guds verk där skall gå framåt. De hade en rymlig och bra samlingslokal med god orgel, bostadsrum för predikanten samt ändå några rum att hyra ut. Det låg vackert på sin tomt med trädgård och en väldig flaggstång, från hvilken den blågula svenska fanan bredde ut sig för vinden under de tre dagar vi voro där.

Hvarje gård i Haparanda har sin trädgård med bärbuskar, blommor och köksväxter. Detta sinne för odling och planteringar förlänar åt hela staden någonting af hemtrefnad och landtlig idyll. Liksom alla norrlandsstäder har också Haparanda skaffat sig ett stort och vackert och mycket för dyrbart stadshus, som vore nästan för stort åt en stad, som hade lika många tiotusental invånare som Haparanda har hundratal. Det har blifvit en modesak däruppe och på många andra orter i vårt land. Hvad är då ett stadshus? Först och främst en grann krog, vidare ett hotell med rum för resande och så till sist innesluter det i allmänhet en större samlingssal och rum för stadsmyndigheternas sammanträden. Men sådana samlingsrum kunde byggas mycket enklare och billigare, så blefve skatterna mycket mindre. Det är godt för enskilda och för hela samhällen att uppträda enkelt och anspråkslöst; det gör lifvet billigt.

Haparanda kyrka ligger ett stycke från själfva staden på en dominerande höjd, en väldig sandås, som väl för årtusenden sedan utgjorde Torneälfvens ena flodbädd. Själfva kyrkan är byggd af trä, ljus och rymlig och är från midten af 1820-talet. Präktiga metall-ljuskronor hängde ned från taket. De voro gåfvor af fromsinta människor, som på detta sätt velat visa sitt intresse för menighetens församlingshus. Kyrkogården var välordnad trots den lösa, djupa sanden, grafvarna många och prydliga och här läste vi namn på hänsofne medvandrare, hvilkas namn vi känna äfven i det öfriga landet. Ett besök på en kyrkogård fyller alltid mitt sinne med den varmaste tacksamhet till Gud för lifvets och hälsans gåfva, men vandringen bland grafvarna manar också till att lefva lifvet rätt enligt Guds vilja.

Från kyrkplatsen har man en vidsträckt utsikt öfver Tornedalen med dess bördiga grässlätter och trefna boningar, öfver städerna Haparanda och Torneå, öfver älfven och hafsviken och långt in i Finland.

På en af dagarna blefvo vi af en vän bjudna ut till landet till en by, som bär det finska namnet Mattila. Vägen gick genom bördiga ängar, där gräset nu stod tjockt och frodigt och alnshögt. Det var en välsignelse utan like.

Och likväl skötes åkern och ängen mycket besynnerligt enligt våra begrepp. O, dessa milsvida slätter, som sträcka sig sjutton mil mot norden ända upp till Pajala och ännu längre, med en alnsdjup svartmylla och en sommarsol som gör underverk! Här skulle en af Sveriges kornbodar komma att ligga, om unga, friska krafter, med insikt i ett rationellt jordbruk, blefve ägare till denna bördiga jord. Vid Mattila drucko vi kaffe i en liten trädgård bland blommande syréner och knoppande rosenbuskar, bland löfkojor och astrar och prydnadsbuskar i mängd. Det var ett riktigt litet paradis den där trädgården i högan nord och något af paradisets himmelsfläktar förnummo vi äfven här omkring Guds ord, och ljufliga aningar om det himmelska hemmets frid och ro förnummo vi, då vi tillsammans sjöngo en af Sions sånger.

(Forts.)