"Håll!" ropade han med hög röst, "håll, auktionen inställes."
Han gick hastigt fram till auktionsförrättaren och hviskade några ord i hans öra. Denne lyfte upp hufvudet och såg sig omkring. Med ett fint leende sväfvade hans blick bort till herr Sten, som orolig trippade hit och dit. Han ville synbarligen framställa en fråga, hvartill det onödiga uppskofvet skulle tjäna, men länsmannen förekom honom.
Med klar, välljudande stämma sade han: "Jag har ett meddelande att gifva de församlade. Genom ett oförutsedt fall har jag kommit i tillfälle att låta inställa auktionen på änkan Focks stuga, emedan hon nu är i stånd att ändå betala sin fordringsägare. Jag får då bedja de närvarande vara goda och aflägsna sig."
Folket gick därifrån. Länsmannen vinkade åt herr Sten att komma fram till bordet, hvarpå strandfogden bredde ut ett antal sedlar. "Här är betaldt för er fordran", sade han kallt till herr Sten, "vill ni vara god och skrifva kvitto, innan ni går hem."
Den stackars änkan, som suttit där förtviflad och försagd, vågade knappt tro på hvad hon såg och hörde. Men nu kom strandfogden fram till henne.
"Kära fru Fock, jag för med mig ett gladt budskap till er", sade han. "För en timme sedan fick jag tillbaka dessa sedlar, som Petter hittade i skeppsvraket, tillika med den underrättelsen, att den rättmätige ägaren till dem ingenstädes stod att finna. Skatten tillhör då enligt lagen upphittaren, och därför skyndade jag hit för att lämna penningarne i edra händer. Största delen har jag nu användt att betala er gamla skuld, och jag hoppas ni godkänner detta. Nu är ni fullkomligt skuldfri, fru Fock, och har ändå en liten summa öfver för kommande behof.—Ni kan tacka den gode Guden, som styrt det så väl för er", tillade den hederlige mannen, i det han räckte änkan och Petter handen till afsked.
Äfven länsmannen riktade några vänliga ord till fru Fock och berömde Petters ärlighet. Den stackars kvinnan kunde icke fatta hvad som händt. Hon stammade ännu fram sitt tack, när herrarne redan lämnat stugan.
Petter stod med ett lyckligt leende bredvid henne. Den oväntade lyckan hade gjort äfven honom stum. Ändtligen fann den präktige gossen ord.
"Käraste mor", utropade han rörd, "nu är det slut med all sorg och all nöd. Tänk, så väl, att fogden kom i rätt tid med penningarne, annars vore vi nu utan tak öfver hufvudet."
Modern nickade. "Ja, vi vilja tacka den gode fadern i himmelen därför", sade hon högtidligt, "han styr allting till det bästa, och ännu få vi erfara sanningen af hans löfte: