Söndagsskoltext för den 27 Aug.
Uppenb. 21: 1-7.
Minnesvers: Upp. 22: 17. Och Anden och bruden säga: Kom! Och den som hör det, han säge: Kom! Och den som törstar, han komme, och den som vill, han tage lifvets vatten för intet.
| ||
| N:o 34 24 Aug. | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 24 årg. 1905 |
Nya himlar och en ny jord.
Upp. 21: 1-7.
Wi kunna nog i en viss mening tala om barndomens rosengårdar, emedan ju i allmänhet barndomen är människolifvets skönaste, gladaste och mest bekymmerfria tid. Och visst är det sant, att många, många små ha det outsägligt godt i sina föräldrahem. Far och mor söka blåsa bort smärtan från sina barn både i bokstaflig och figurlig mening, och hvem af eder har väl ej fått känna, att mor verkligen torkat bort tårarna från kinden?
Men här finnas också små barn, som tidigt nog få känna smärta och ingen faders- och modershand finnes det som kan hjälpa. Det finnes små, som mist både far och mor, och som hos främmande inte få den kärlek eller finna den förståelse, som hvarje barnahjärta längtar efter. Det finnes många små, som få lida af sjukdom eller kämpa med fattigdom och umbäranden. Dessa små ha redan lärt känna något af jordens nöd och lidanden och känna en längtan efter en bättre och skönare värld, en ljusare och gladare tillvaro.
Men hur det än är, så glida alla barn snart in i ungdomsåren, och ungdomen står snart midt inne i lifvets strid. Lifvet här nere ger sällan hvad vi hoppades och drömde i ungdomens vår. Lifvets verkligheter slita sönder ungdomens sköna hägringar och rifva omildt itu de rosenslöjor, hvarmed vi omgåfvo dem.