Det var en hård strid, som utkämpades i det lilla barnahjärtat. Han kunde ju ej vinna seger i egen kraft, lille Werner, och han var nära att gifva vika, men så kom han ihåg, hvart han skulle gå för att få hjälp. Han smög sig stilla bort till den lilla täta syrenbersån, där ingen såg honom, och där föll han på knä och bad Jesus göra så att han med glädje kunde gifva sin tvåkrona åt mor Elsa.
Och Herren hörde lille Werners bön.
O, hvad mor Elsa blef glad och öfverraskad, när Werner en stund senare, röd och andfådd, trädde in i hennes lilla stuga och lämnade henne sin blanka tvåkrona! "Hvad Gud är god emot mig, gamla stackare!" sade hon och glädjetårar glänste i hennes ögon. "Nu kan jag ju resa redan i kväll. Nog har jag bedt Gud att på något sätt gifva mig penningar till resan, men aldrig trodde jag, att han skulle bönhöra mig så snart. Nu vågar jag äfven tro, att han skall höra min bön och göra min flicka frisk igen. Tack, gode Gud!"
Och den som ej var mindre glad, det var lille Werner. Då han en stund senare långsamt gick mot hemmet, tyckte han att himmelen aldrig förr varit så blå som nu, och aldrig hade blommorna vid vägkanten doftat så ljufligt eller fåglarna i trädens grenar sjungit så vackert som i dag. Han skulle ej hafva velat byta ut den fröjd som nu fyllde hans hjärta mot den allra roligaste bok i världen. Ty han erfor nu såsom aldrig förr sanningen af den himmelske barnavännens ord:
"Det är saligare att gifva än taga".
Nästan omedvetet knäppte han ihop sina händer, och i det han blickade upp mot den djupblåa sommarhimmeln, hviskade han stilla: "Tack, gode Jesus, att jag fått gå ett litet ärende åt dig!"
K. K—n.
Svenska bilder.
I grannstaden Torneå.