Han, som fordom gyllne runor smidde,
Vishetens och sångens skatter spridde,
Skulle nu han mer ej äga öfrigt
Än ett minne och en tiggarstaf?
Se den stam, hvars krona stormen röfvat,
Mot hvars grenar yxans våld sig öfvat,
Glömd, kanske föraktad stod han der.
Men i dalen telning efter telning
Skjuter rundtomkring — ur sin forstelning,
I de ungas friska lif den gamle