Han såg mig och min åsyn hastigt väckte
Hvart dunkelt minne, slumradt i hans håg;
Och famnen Han med namnlös känsla sträckte
Mot fordna vännen, som han för sig såg.
Magnetiskt af hans djupa längtan dragen
Jag ofrivilligt till hans hjerta föll;
Och nu oskärad af hans kyss mig, slagen
I dunkla fjettrar, stoftet ock behöll.
Derför, som han, jag här alltjemt ock smäktar,