Den gamle lurendrejarens anlete var, från det ögonblick då han vände båten inåt, ljusare, bestämdare och liksom förädladt. Med den nerv, som tillhör lifvet i dess friskaste uppenbarelse, förmälde sig deri den egna förklaring, som hos fasta karakterer, vid deras skillsmässa från jorden, på en gång förebådar och välkomnar döden. Det är svårt att säga, om i den blick, han långsamt förde öfver rymden, låg en tjusning af faran, eller ett farväl till hans barndomsvänner, holmarna, hafvet och stormen. Inom få sekunder var dock hvarje blandadt uttryck försvunnet från hans anlete, och qvar stod kraften allena, lugn, stridsfärdig och verksam. Det var nu, i den stund, då gubbens blick, som lik en rof-fågels, sväfvat mellan det skumhöljda refvets hällar och afgrunder, slog ned på en punkt deraf, och hvilade öfver sitt byte, och då hvarje hans egen och hans fartygs rörelse, som om de utgjort en enda sammanvuxen organisk helhet, trälade under denna blick, när han uppmärksammades af de båda ynglingarne, och sig sjelf omedvetet förstenade deras samtal och planer.
Från denna minut var tystnaden om bord ovilkorlig. Den afgörande stunden emottogs utan en suck, ett ljud. Jakten, hvars oförminskade segel stormen fyllde, flög lätt och lydigt fram mot refvet, och snart reste den sig på toppen af den våg, hvars mäktiga massa nästa sekund skulle, bruten till ett fint skum, spridas och förstöras, såsom om den alldrig varit. Under den låg det svarta svaljet öppnadt, liksom för att emottaga det rof, som klippornas jättetänder krossat. Nu störtade jakten ned från sin höjd. En stark stöt och en uthållen rifning mot sidan hejdade dess fart, och signaliserte dess våda. Det ädla fartyget, öfverhöljdt af fradga, skälfde som en träffad hind under inflytelsen af det vredgade elementet, och en rik stråle vatten bröt in genom remnan i dess bog. Då svällde det darrande seglet igen, en fin och blixtsnäll böjning väjde unnan närmaste hällkant, en lätt rispning blott ännu, och vid nästa våg, som svällde under fartygets köl, steg det åter segrande opp, med refvet akter-ut och sin trygga kurs sträckt mot mynningen af det djupa, lugna sundet.
Noteringar:
Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):
- ... Står granen trotsande i skogen quar, ...
... Står granen trotsande i skogen [qvar], ... - ... Vinden susar uti poppelunden, ...
... Vinden susar uti [poppellunden], ... - ... Der echo svarar hemkst ur klyftans famn ...
... Der echo svarar [hemskt] ur klyftans famn ... - ... kunde jag tala Tyska, så alt hela staden gapade ...
... kunde jag tala Tyska, så [att] hela staden gapade ... - ... som hans vigt för tillfälllet, en bekantskap ...
... som hans vigt för [tillfället], en bekantskap ...