Och hvar en bölja dog, der steg en ande
Förlossad upp på tunga suckars vingar —
Han stod och såg mot ändlös rymd, han såg
Hur solens gyllne klot bland slitna skyar
Gick ned i blod, sjelf blodig, lik ett hjerta,
Som slutat striden förr än lifvets storm
Sig lagt till ro. — Då vidgar sig hans bröst.
Den bundne stormen i hans själ får vingar,
Han talar — — — Solen, stormen, hafvet, klippan,
De voro vittnen till den fallnes ord: