Och med ränker, idel ränker,
Så hon mig i bojor slagit;
Med det blåa ögats fråga
All besinning från mig tagit.
Med den ljufva kindens låga
Feberns glöd uti mig jagat;
Med två stumma läppars böner
All min kraft, mitt mod försvagat.
Så blott hädelse jag röner,
Skall jag evigt henne bida? —