Blott vakter vandrade än här, än der,
Med ögat spändt för hvarje plötslig fara,
Och stundom lutade mot sitt gevär. —
Hur mången drömde ej om fröjd och ära,
Om anförvandter, vänner, denna natt,
Väl anande den sista stunden nära,
Och troende, att snart han, blek och matt,
I morgondagens strid för alltid skulle sluta
Det öga, som nu slöts att hvilans ro blott njuta!
Men dimman flydde. Solens strålar blänkte