Och vissna blommor brinna, fast deras glöd förgått.
„För ro skull“ sammanförda, på lek de möttes så –
En vindflägt kom, – och blomstren i ljusan låga stå.
Från blommorna till skogen, från skogen upp till byn
Der vexa lågor, lågor, så himmelshögt mot skyn.
Och sorg och tårar vittna för morgonen, som gryr,
Att yr en liten gnista flög ut på äfventyr.
–X.–
Till
Ida Basilier
I Juni 1871