Men vårfrisk dock, som dess rivals i skogen;
Och anden högt mot idealets verld
Förmår att sträcka vingen fritt och modigt,
Om ock ej banan bröts vid egen härd!
Ack! – konstens blomster växa sällan frodigt
Bland en befolkning i bekymmer närd,
Och sångarfåglars toner lätt förfrysa,
Der solens strålar kort och sparsamt lysa!
Men se! när frigjord bölja slår mot land
Och sqvalpar öfver klipporna i norden,