[3]. Efter källor, hemtade ur Thiers och Lamartines arbeten.
Det är väl sannt, att hon, genom den handling vi alla känna, gjorde ett ingrepp i de rättigheter, hvaröfver endast Han äger att förfoga, som ensamt dömer öfver lif och död, men om vi blott vilja med en flygtig blick öfverfara allt det djupa elände, hvaruti landet då nedsjunkit tillfölje af dessa, man kan gerna säga, fanatiska vilddjurs otyglade framfart, som, efter den stora revolutionens utbrott, redan tid efter annan aflöst hvarandra såsom de styrande, så torde man, att börja med, väl ej gerna kunna betrakta henne som en vanlig mördare; lägger man härtill denna hennes för sitt fädernesland allt uppoffrande kärlek, ty sitt hemska dåd beslöt hon under fullt medvetande af det straff, som hon här på jorden med detsamma skulle draga öfver sig sjelf, och betraktar man derjemte denna unga flickas på så ren oskuld och dygd rika hjerta, hvarinom ej rörde sig en tanke, som ej var systertanke med allt det Skaparen nedlaggt dyrbarast i qvinnohjertat, då skall måhända flertalet snarare fattas af denna hänförande beundran, som borde tillsluta läpparne på en och hvar af dem, hvilka möjligen annars skulle vara böjda att döma henne med blicken ensamt fästad vid den dolk, hvarmed hennes svaga hand till sist skulle lyckas befalla Marats tigerhjerta att stanna.
Charlotte Corday's far hette François de Corday d'Armont, och tillhörde den mindre förmögna delen af Frankrikes landtadel. I sitt giftermål med Charlotte Marie de Gonthier-des-Authiers hade han fem barn, två gossar och tre flickor, bland hvilka Charlotte var den andra i ordningen. Den talrika familjen lät fadren snart allt mer och mer känna fattigdomens sorgliga tillvaro, och under dessa bekymmer dog hans hustru. Charlotte var då omkring 10 år gammal. Ännu ett par år var hon jemte de öfriga syskonen qvar i hemmet i byn Ligneries, ej långt från Argentan. Men slutligen tvangs Herr de Corday af ekonomiska skäl att låta Charlotte inträda i ett kloster, som den tiden utgjorde ett slags uppfostringsanstalt för unga adliga men fattiga flickor. Detta kloster låg i Caen och kallades l'Abbage aux Dames; Abbedissans namn var M:de de Belzunce.
Charlotte var då 13 år gammal och tillvann sig snart allt mer och mer den stränga Abbedissans kärlek och tillgifvenhet för allt det goda, ädla och upphöjda, som dagligen uppenbarade sig i hennes själ. När omsider dessa kloster blefvo indragna, var Charlotte 19 år gammal.
Fattigdomen i fädernehemmet hade emellertid tilltagit; hennes bröder hade emigrerat, hellre än att deltaga i den nu utbrutna revolutionens alla ohyggligheter; hennes ena syster var död, och den andra skötte nu fadrens torftiga hushåll i Argentan; då blef Charlotte upptagen hos en gammal tante, Fru de Bretteville i Caen. Hos denna slägtinge fanns, ehuru under en visad yttre förkärlek för den gamla regimen, dock en hemlig böjelse för de nya idéerna, hvarför hon också tillät sin nièce att sysselsätta sig med böcker och tidningar efter egen smak.
Tillfölje häraf fördjupade hon sig i filosofiska och historiska arbeten, och lärer man derifrån vilja spåra den första gnista, som till en flammande låga i hennes själ slutligen uppjagade hennes drömmar om möjligheten, att, fastän blott en svag qvinna, kanske ändå till sist kunna rädda sitt fädernesland. Underrättelserna om alla de olyckor, hvarunder både land och folk nu med hvarje dag började sucka allt djupare, nådde snart smärtsamt hennes öra, och af den förut redan länge närda drömmen mognade snart hennes beslut; men ännu hade hon dock ej på långt när riktigt klart för sig, hvilken uppoffring fäderneslandet helst af henne fordrade, ej heller hvilken af alla dessa olyckors egentliga orsak det först af allt borde vara henne angeläget att tillintetgöra.
Charlotte Corday hade nu bott hos sin tante omkring 4 år, och man vill veta, att hon vid denna tidpunkt hyste ett besvaradt tycke för en ung man i Caen, en Herr Franquelin. Denne var med bland dem, som lät enrollera sig under General Wimpfens fanor, för att tåga mot Paris och med vapenmakt söka hejda den blodiga revolutionen. Han tillbad i tysthet den unga sköna flickan, med hvilken han äfven lärer underhållit en brefvexling full af aktning och den innerligaste tillgifvenhet. Hon lärer också besvarat hans bref, men alltid med denna en ung flickas blyga och känsliga förbehållsamhet, som tror sig hafva endast olycka att medföra såsom brudgåfva.
Hon hade, straxt innan han skulle lemna Caen, skänkt sitt porträtt åt den unga volontären, och sålunda tillåtit honom att åtminstone i detta minne få egna henne sin kärlek. Charlotte stod på en balkong och såg honom afmarschera med de öfriga frivilliga; hon kunde ej återhålla sina tårar och bleknade, då hon såg den unga skaran färdig att aftåga.
Hennes vän, Girondisten Pétion, som i detsamma gick förbi, märkte denna sinnesrörelse hos henne och frågade halft på skämt: „Ni vore måhända nöjdare om denna bataljon ej marscherade af?“ men den unga flickan rodnade flygtigt, qväfde svaret i sitt hjerta och drog sig hastigt undan. Efter Charlotte Cordays död drog sig unge Franquelin, nästan förintad af sorg, tillbaka till en by i Normandie; han hade aldrig haft någon aning om att den unga tillbedda flickan inom sig umgåtts med tankar, hvilka skulle leda henne till utförande af ett beslut, som vi redan känna, och det var vid tanken på detta beslut, som hon kände kinden blekna, när hon såg de unga frivillige tåga bort, ty då visste hon ju redan att henne skulle han derefter aldrig mera återfinna.
Han tynade bort af sorg och dog med den begäran till sin mor, att Charlottes porträtt och bref måtte jordas i samma graf som han.