Målaren hette Hauer, och blef äfven insläppt. Charlotte tackade honom för det intresse han tycktes taga i hennes öde, och satte sig derefter enkelt och okonstladt framför honom. Under det Hauer sålunda sökte att nogare fästa på duken dessa undersköna drag, från hvilka döden inom få ögonblick skulle bortplocka både ros och lilja, talade hon med honom om hans konst, om dagens händelser, och om det lugn henne skänktes af den akt, som nu snart skulle inviga henne till en bättre verld. Hon talade äfven om sina barndomsvänner och bad Hauer framdeles taga några miniatyrkopior af det större porträttet, på det så väl de, som hennes familj sedan skulle kunna erhålla några exemplar deraf.
Midt under detta samtal knackades det åter på fängelsets dörr; man öppnade, det var bödeln, som nu inträdde. Man såg henne då ett ögonblick blekna vid detta så snart återupprepade besök, och hon utbrast ofrivilligt: „Hvad! redan!“ Men snart hemtade hon sig åter, och sade till Hauer med ett sorgligt leende, i det hon kastade en flyktig blick på det ännu ofulländade porträttet: „Min herre! jag vet ej huru jag nog skall kunna tacka er för all den möda ni gjort er; jag har endast detta att skänka er; bevara det som ett minne af mig,“ och medan hon yttrade detta, tog hon saxen ur bödelns hand, afklippte sjelf en lock af sitt långa kastanjebruna hår och räckte detta minne till Hauer, hvarvid sjelfva bödeln kände en tår framvälla ur sitt dervid ovana öga. Men fångkärran väntade utanför, hvarför bödeln snart borttorkade den förrädare, som vågat röja, att äfven han hade ett hjerta, och afklippte derpå hennes rika, mjuka hår. Charlotte samlade tankfullt upp det, betraktade det vemodigt en stund och skänkte det sedan till M:me Richard, hvarefter hon ifördes den vanliga röda blusen och lemnade fängelset.
Oöfverskådliga folkmassor hade samlats sig i Charlotte Cordays väg, för att söka uppfånga en, om än aldrig så liten skymt af henne, och det häftiga åskväder, som utbröt öfver Paris nästan samma ögonblick, hon uppsteg i fångkärran, förmådde ej glesna de tätt sammanpackade menniskomassorna. De, som sågo henne under denna sista färd, och ännu ej hunnit bli alldeles förvildade af alla de rysligheter Paris redan länge varit vittne till, kunde sedan aldrig glömma henne.
Hennes händer voro hårdt bakbundna, hvarigenom hennes axlar blefvo mer än vanligt tillbakadragna, hvilket åter gjorde, att hon under hela färden tvangs att bära hufvudet lika högt, som hade det burits af en drottning. Men oaktadt den stolta hållning henne sålunda påtvingades, kunde man ej spåra ett drag af hvarken förakt, trots eller förtviflan; blicken var lugn och mild, och endast ett par gånger tyckte man sig märka, att den för ett ögonblick liksom sökte någon i den omgifvande mängden, på hvilken den ännu kunde få hvila en stund, innan den snart skulle slockna för alltid.
Förrän kärran hunnit fram till schavotten, klarnade himlen åter, och den nedgående solen tycktes med sina sista strålar ännu liksom vilja sprida ett namnlöst, oförklarligt skimmer kring hennes panna.
Snart stannade kärran, man var framme. Hon bleknade, när hennes öga först mötte den i höjden hotande bilan, men hon fattade sig snart och besteg schavotten med lätta steg och med samma fridfulla lugn, som af intet låtit störa sig under hela den långa vägen på fångkärran. Uppkommen på plattformen, knäböjde hon under tyst bön, och lade derefter sjelf sitt sköna hufvud under bilan, – ett ögonblick till – och hon var ej mer, – ja, väl hade jordlifvets gnista slocknat, men på hvita vingar flög hennes själ vid englars jubel ut i högre rymder, till dessa saliga boningar, dit ej längre verldens oro hinner, der blott kärlek, evig kärlek brinner, och med sin fackla lyser herrligt opp den himmel, som här varit har vårt hopp.
Familjen Hauer äger ännu hennes porträtt. Hufvudet var färdigt, men bysten knappast tecknad, då Hauer måste lemna henne; men han fullbordade sedan porträttet i samma drägt, hvari han aldrasist såg henne, neml. den röda blus hon då bar, ty han menade, att denna färg om möjligt ännu mer förhöjde glansen af den skönhet, hvarmed hon öfverträffade allt, hvad han ditintills hade sett.
Oräkneliga voro de skalder, som skrefvo öfver Charlotte Corday's minne, och Klopstock sjunger bland annat:
„Hvems är denna graf? – det är Charlotte Corday's,
Ack, låt oss då plocka blommor och strö på hennes aska,