I detta lifvet någon lön fick hon,
Som rik på allt, hvad ädlast hjertat gömmer,
Sig så uppoffrade! – men Herren dömer.
För mina tankars inre, klara öga,
En hägring skön, hon likväl ännu står
Med samma namnlöst underbara skimmer
Beständigt kring sig, som i lifvets vår!
En bild så skön man gerna aldrig glömmer,
Och Herren nog för hårdt ej henne dömer.
Frid med din ande, unga, ädla qvinna!