Nu höstliga skurar strömma,
Förbi äro glans och doft,
Och gulnade löfven gömma
Den vissnade blommans stoft.
Och tystnat har visan redan
Om kärlekens fröjd och makt,
Och stormen har rasat sedan
Och härjat och ödelagt.
Men troget mitt hjerta gömmer
Den bild det famnat engång