Han mejar ros liksom tistel af;
Vårt hjertas skatt, när han facklan vänder,
Oss halkar sakta ur häpna händer;
I mörka hvirfveln går allt i qvaf!
Ja, allt är slut! – hör man hviskas doft
Af dem, som locket på kistan spika
Så öfver ande som stoft tillika: –
„Ty stoftets barn, bli igen blott stoft.“
Du rika ande vi känt och sett,
Du friska kraft, som sjönk plötsligt samman,