Och nu så tveksam och bruten
Den narrat henne April!
Och långt var dagen liden
Och månen sken matt på snön,
Då sjönk hon i hjertats armod
Och ångest ner i – bön.
Hon bad, bad länge och ödmjukt
I qvällens stillhet och si!
Då hon uppstod leende, lycklig,
Den första April var förbi.