— Tyst, tyst, nämn inte det namnet, viskade rövaren ängsligt. Har du alltid de där varelserna i sällskap?
— Det vet jag inte, men det kan allt hända. Ty varje morgon och afton ber jag Gud om hjälp och beskydd.
— Tyst, säger jag! skrek rövaren förfärad, varpå han tvärt vände flickan ryggen och sprang in i skogen. Han tålde inte att höra Guds namn.
Nu skyndade han raka vägen till en gammal häxa, som bodde i en jordhåla bortom skogen.
— God dag, gamla trollpacka! hälsade rövaren.
— God dag igen, ditt leda rövaretroll! svarade häxan.
— Du får allt lov att hjälpa mig i ett bekymmer, sa' rövaren.
— Vad kan det vara för ett bekymmer? sporde häxan.
— Jo, det går en flicka bortom skogen och vallar får. Hon skulle passa bra till att koka min mat, städa min tornkammare och laga mina strumpor.