— Det kunde du allt ta med högburet huvud. Du finge Gud och ett gott samvete på din sida. Det är mera värt än en osårad egenkärlek.
Johan satt i kakelugnsbänken och hörde på.
Det var bara ett förlösande ord, som fattades, hade lärarinnan sagt. Johan förstod nog, hon hade rätt. Men att få det sagt var nog inte att tänka. Johans vackra tanke på att få bli en liten fridsstiftare, hade nästan måst lämnas. Så på eftermiddagen kom posten och medförde ett par julhälsningar till Troed med familj. Det var vackra julönskningar om julfrid och glädje.
— Vi få väl vi också skicka några julhälsningar, sa' Troed.
— Du Torkel köpte ju julkort här om dagen. Fram med dem nu! Skriv så vackert och kludda inte!
OCH SÅ SKREV HAN RAKT PÅ SAK.
Då blev där liv i Torkel, och det smittade på Johan. Han hade ju också ett par julkort. Men vem skulle han väl skriva till. Sina enda vänner hade han ju omkring sig, och inte kunde han väl skriva till dem? Då flög en rapp tanke genom hans lilla huvud. Kunde han då inte skriva det, som om det vore från Mårten? Skulle han våga? Vad skulle han skriva? Han fick riktig hjärtklappning, ty han kände att det var en stor men vågsam tanke. Men då gick det inte an att sitta inne vid bordet. Johan tog sina kort under rocken, och med pennan i handen smög han sig ut och bort till boden, där han visste fanns en bra lår till bord. Det var nog ett av Johans största ögonblick i livet. Borde då inte också Mårten ha ett kort av Troed? Jo visst. Men vad skulle han skriva? Kanske något mera än en julhälsning. Månne en bön om förlåtelse. Men kanske då också en önskan om att få träffas i ensamhet någon stans före jul. Han kunde kanske inte skriva sådant på ett julkort. Postbudet skulle se det. Vore nog inte bra. Men Johan hade papper och kuvert också, och de offrade han gärna. Och så skrev han rakt på sak.
»Jag Mårten Olsson önskar dig Troed Jönsson en god och fridfull jul och beder dig om förlåtelse för allt det gamla och frågar dig, om jag finge träffa dig i vår gamla berså i skymningen på julafton. Sen kanske vi kunde jula tillsammans som förr.»
Då Johan präntat båda breven, föll han på knä och bad så innerligt, att Gud ville välsigna hans gärning. Sen sprang han ned till posten med breven i all tysthet.