— Hm! Jaså det var då ingen tiggarlögn. Just ett snyggt spektakel det här. Hör du, varför har du gått och vrickat foten på dig?
Detta sista yttrades i en grälsjuk ton, som inte alls svarade mot den varsamhet, varmed han lade ett kallt omslag kring den uppsvullna vristen.
— Tack, snälla herrn! Åh så skönt! sade pojken utan att besvara frågan.
— Skönt, ja, det tror jag nog. Men hur skall du komma hem, tror du? Eller inbillar du dig, att här är något fattighärbärge?
— Nej, tack, goa herrn. Jag skall nog gå, bara jag får vila litet.
— Gå! Doktorn gav honom en ilsken blick. Man går inte med en sådan där fot, det skall jag ha äran att säga. För resten bor du naturligtvis vid världens ända.
— I Hagalund, invände pojken försagd.
— Ja, det är ungefär detsamma. Mamma är väl sjuk, och pappa död, och ni ä' sju syskon minst, så att du måste ut och tigga på julafton? Jo, man känner till det där.
— Nej, det är mamma, som är död; pappa lever nog.