Som han ännu talade visade sig en hemvändande vikingaflotta vid synranden. Alla skeppen styrde jämsides i rad med lutande master och svällda segel. En lurs bölande ljöd genom stormen, och tre av skeppen föllo därvid undan för vinden med sköldmöns hög till inseglingsmärke.
De andra brusade vidare österut i ett moln av yrsnö och vände runt landets udde mot norr. Det var de allvarliga och krigiska uppsvearnas skepp, två och tjugu i antal. Hotande voro de också att se med sina mordrunor på seglen och alla gapande drakar, grinande galtar och stångande tjurar, som brottades med vintrigt Eystrasalt. Det gällde att före isläggningen hinna till invatten vid Sigtuna, och några ämnade sig ända till de vassrika dystränderna vid Aros. Där skulle fetaktig offerrök hälsa dem från var sten. Horgabrudarna skulle komma ända ned till vattnet och signa skeppen med blodstänkning och vifta med kvistar från det evigt grönskande, heliga trädet vid Uppsala högar. Till allt detta längtade svearna, och det fanns inga rev att taga in på deras segel. De hade svurit en ed att aldrig väja för en stormby eller gå i nödhamn.
Det mellersta av de tre skepp, som nyss med luren bjudit de andra farväl, bar däremot Freyjas huvud i förstammen. Det hade likväl slutligen blivit så stort genom alla hängande och uppåtvända istappar, att på detta beständigt växande havsvidunder ingenting längre kunde urskiljas av Vaners ljusa och öppna drag. Stambon, som fullt rustad satt i fören, tog därför yxan och lossade på ishåret och lyfte in huvudet under bänken, så att det ej skulle skrämma landvättarna. Skeppet var namnfäst med gudinnans binamn Menglöd, som också målats i stora runor tvärs över seglet. Ändå rådde där ingen freyjaglädje ombord, fast där satt en värvad skara av det guldhåriga folk, som bodde sunnanskogs och som hela vintrarna igenom kunde rida från gästabud till gästabud för att dansa och leka. Till hemkomstens firande voro alla sköldarna uppsatta utefter relingen, men där var uppror och mummel. För var gång stambon böjde sig och utpekade sundet, där de skulle styra in, kastade han skällsord akter över. Till och med rorgängaren, som med hela sin tyngd lutade sig mot styråran utan att taga ögat från ättehögen under stormskyn, talade så högt om sitt missnöje, att ingen behövde fråga honom om hans tankar. Det fanns nämligen en sedvänja bland götarna från den kusten: så länge de rodde ledung eller voro ute på vikingafärd lydde de blint och tyst sin anförare, men den stund, som förflöt mellan hembygdens första anblick och ankarets fällande, fingo de fritt begagna till att överösa honom med allt det klander och hån, som under färden hopat sig i deras sinnen. Det stod dem öppet att prisa honom i en hjältesång eller att likna honom vid det mest föraktliga, de kunde finna. Och detta sista var just nu, vad de skyndade att göra av fullaste hjärtan. De ropade, att aldrig hade ett par ekplankor vanärats genom att bära en slaktfetare so. Där fanns bara en enda, som envist teg. Det var den utskrattade, som nyss befallt över dem alla, Folke Filbyter, hövdingen, sjökonungen.
Han satt borterst i lyftningen, en halv manshöjd ovan rorgängaren och en hel manshöjd ovan det andra skeppsfolket. Mitt på hjälmen reste sig en havsörns uppåtböjda vinge, som gjorde honom ännu högre, och ändå föreföll han icke att rätt passa till en så ansedd plats. Blåsten hade plockat vingen på hälften av fjädrarna, och kappan var full av stoppar, vilkas långa och sneda stygn läto ana, att han själv skött sömnaden. Axlarna voro breda och kullriga, och de knotiga, alldeles bara armarna tycktes gömma den sega styrka, som kan gräva och bära. Det ljusa linhåret, som blev vitt i skymningen, lindade sig långa stunder skylande om både haka och kinder. Det gav honom ett tycke av kvinnlighet, som underligt stred mot de tunga och stora lemmarna. Men var gång håret flög i sär blottades en bondes rynkiga och trumpna ansikte.
Han såg bort över skären, där själarna knuffades om det bästa sovstället eller stodo upprätta i bränningen och spejade efter ett isflak, som kunde bära dem till havs för vintern. När han hörde deras hemska stön och svordomar, skakades han av ett drygt löje. Det var det enda, som vittnade om, att han var vid skarp hörsel, fast han satt tyst.
Stambon låg nu nästan framstupa i stäven för att hålla utkik på alla grund, och han var en vild och ärrig bärsärk. Han stack handen bakom ryggen, och den träffade med flatan rätt över hjässan på en liten gubbe, som satt med benen i kors om masten.
—Tala nu, du träl! sade stambon. Du har varit med för att koka vår mat och vakta över vattenkaret, och du har skött dig väl. Knappt mer än två eller tre gånger har du fått stryk. Men ännu ha vi inte hört, vad du tänker om hövdingen. Var nu frispråkig, du träl. Kan du likna honom vid något bättre än en so, då är du målsnällare än jag.
Trälen började genast lydigt att härma en skeppsskald genom att knäppa med fingrarna på mastrepet liksom på en harpsträng. Hans näsa med de rödsprängda ådrorna var mjukt och vackert böjd som på allt glatt folk sunnanskogs, och han gjorde munnen lustig och liten som en getpiga, när hon äter lingon. Sjungande i näsan vände han sig inåt skeppet och stämde upp.
—Fager var snäckan, när hon speglade sitt freyjahuvud i Niörva sund. Vi sågo Blålands berg, men ingenting såg vår hövding. Han såg ej kvinnorna, de lekande, som gingo ut i vattnet och badade. Utan strandhugg hade vi kunnat taga dem med oss. Aldrig utmanade han heller berömda kämpar till envig. Och då vi i kyrkorna spottade Kristmoderns beläte i munnen, stötte han undan oss för att få rycka till sig hennes fingerguld. Han trätte bara om guld och silver. Mycket visste vi inte om honom den första gången, då han värvade oss, ty han kom från avlägsna trakter. Men så ofta han höll träta, skröt han av sin härkomst. Bonde var hans far och bonde hans farfar, och bondeträtan går aldrig ur honom. Den blir arvet i hans gård, om han får några barn. Men jag tror inte han duger därtill.
—Vi ha en skickligare skald ombord, än någon kunde ana, sade stambon.