Han sköt dem ifrån sig för att gå ut till Folke Filbyter.

—Vem har intalat er en sådan dårskap?

—Tingsmän, handlingsmän, alla, som fara förbi, berätta därom, och vill du gå upp med oss på kullen, kan du själv se röken.

—Det är inte sant, det kan inte vara sant. Barn, ni få aldrig mer komma till mig med en sådan lögn.

Han steg förtörnad ur stugan och begynte att gå bredvid den ridande.

—Låt mig få hålla vid din sadel, ryttare, så komma vi fortare framåt. Vägen är lång och hal. Ett tomt munväder har skrämt barnen, och det är ingenting att höra på. Vad skulle det bli av deras tro, om de märkte att man lyssnade till sådant! Varken yxa eller eld biter på den lunden. Där står det heliga trädet, som grönskar både vinter och vår och dricker med sina rötter ur Mimers underjordiska källa. Du kan tro mig, främling, ifall du inte själv förr varit här! På den tiden, när jag sprang omkring liten och barfota som nu mina egna barn, var det trädet fullt av bleka frukter. Det var människokroppar, som blottärnorna så länge sänkt och tvättat i källan, att de till sist blivit alldeles vita och nästan tycktes genomskinliga. Vi kallade det att offra trälar i konungens ställe och blidkade därmed gudarna, ty deras är landet. På den tiden gåvo de också rika skördar, men nu vill knappt den fattigaste bjugg gå till. Därför ha vi också stämt Inge att möta oss vid freyblotet och stå till ansvar. Ryttare, du är gammal och färdas tungt och långsamt. Rid fortare, fortare! Om jag håller om mitt svärd, kan jag springa. Skulle lunden vid Uppsala brinna? Nej, ryttare. Ett sådant dåd våga ändå inte de kristna. När den lunden susade, var han vårt bröst, som andades. När han blommade, var han vårt hjärta. Intet rum var heligare i Norden.

Läderskölden och hönorna smällde mot hans knän, under det han sprang, och då hästen blev för långsam, slog han honom över länden.

De voro snart mitt ute på den rimmade heden. Från alla håll kommo tingsklädda odalmän med höns och gäss, skinkor och fårkroppar, men de sedvanliga fororna av spannmål syntes ingenting av. De ropade till varann om vad de nyss under natten sett från sina gårdar, då eldskenet i en blink hade stigit bakom kungshögarna. Nu lågo de största ättehögarna som bergskullar långt borta på heden, och bredvid dem lyste morgonen på det klippfasta gudahovet. Stenblocken i väggarna voro ömsom runda, ömsom långa och alla av olika färg. Några blänkte svarta, än flera gröna, men de största glindrade i rött liksom bestänkta med ett blod, som aldrig kunde torka. Den rykande lunden stod kolnad och förbränd. Allt syntes tydligt och väl redan på stort avstånd under den klara vinterhimmelen i Göje månad.

—Mina egna ögon kunna inte ljuga, jämrade bonden och höll springande ännu fastare i sadelgjorden. Jag måste tro det. Men drotthuset, det står obränt. Där har du haft en god sömn, konung Inge. Och vår gärd skola vi lägga vid porten, såsom det är landslag, men kom sedan ut, konung Inge. I tre dygn ha vi bönder nu hållit vetslor för dig, och din hird lär nog ha försökt att få se botten i mjödkaret. Men i dag är det du, som får släppa till—i nödfall skinnet. Kom ut på tingshögen, konung Inge, innan blotet begynner. Där skall du få höra bondelåt!

På tingshögen stod redan konungens stol på en matta, och en vid rundel omkring högen var hägnad med hasselstavar och blå band. Böndernas förtroendemän stodo närmast högen, bakom dem två män och bakom dem tre, och så fortsatte det i allt vidare omkrets. Vart hundare förde sitt tecken på en stång. Nedanför denna var en pall, från vilken ropmännen skulle upprepa vad som sades på högen, så att det kunde höras även av de allra bortersta. Oupphörligt växte mängden med huvud vid huvud. Nyss voro de knappt mer än några tjugutal, men hastigt blevo de att räkna i tusenden. Också på de andra högarna stodo männen tätt som buskar i enskog. Fjedrundalands och Attundalands tecken restes. Bönderna från Tiundaland kommo tågande över sandåsen i fylke med lagmannen i spetsen. Sedan de alla hade nedlagt sina skattegåvor framför drotthuset, bröto de sig in i folkförsamlingen som en kil, och deras lagman steg upp på högen ovanför alla andra.