—Inser du nu, att jag sagt dig sanningen?
—Tala bara inte så högmält! Och kom ihåg, inte ett ord om saken till andra, ifall du vill förtjäna min nåd.
Folke Filbyter böjde huvudet och plockade i höet omkring sig. Han drog ihop strå vid strå till stora tappar, darrhänt och famlande, och släppte dem åter i sär.
—Du är rädd om mitt liv, Folke, din fars liv. Du är rädd, att böndernas vrede mot dig också skall bli mig till ofärd, helst om de börja tänka på mitt förflutna. Fast jag haft gård, har jag ju halvt gällt för en stigman. Mer skulle jag dock ha att frukta av din egen döpte konung. Men nu sitter han som en lake i en mjärde. Han törs inte ens skicka ut svennerna efter en skinka eller gås. Och när de bultade på porten, blev den icke öppnad, och det var därför du var så snar att gå in till mig i stallet. Först när det blev mörkt, vågar han kanske sig på flykten. Hinner du inte då med, får du gå kvar som en herrelös häst. Då kan det bli gott för dig att få följa mig hem och stanna under mitt låga tak, så länge stormen varar.
—Det blir en kort stormby med solsken bakefter. Hör själv slaktdjurens vrål där ute och döm, om det längre kan hjälpa oss. Blot-Sven är en drömsjuk viking, som helst sitter i mjödbänk och lyss till harporna, och där skall blixten träffa honom. Jag passar inte till herrelös häst, min vän. För mig är det ett kval att inte arbeta, och jag skall inte vila förrän jag hjälpt Inge till styret igen... och inte heller då. Hur mycket vill du ha för att tiga med hela denna ledsamma saga?
—Nyss frågade du, vad jag begärde för att yppa den. Och det förstod du inte utan att behöva fråga! Sonen förstod inte vad fadern i en sådan stund begärde i gengäld. Jag hoppades på det enda, som jag ur djupet av ett förkrossat sinne numer kan längta efter i livet. Och nu ber du mig redan att tystna igen, ja, kanske såge du helst att jag toge tillbaka vad jag sagt.
—Du talade nyss om en kristen predikare, svarade jarlen och försökte att fästa en sträng blick på Folke Filbyter, men den blev i stället brydd och skiftande. Jag minns en gammal renlevnadsman, som ibland kom till mig hos prästerna i Skara och såg om mig, när jag var helt späd. Han hette Jakob, och jag minns honom i kärlek. Det var en god människa och han förmanade mig att aldrig forska efter min far utan tro och arbeta.
—Varför dröjde han då inte hos dig?
—Han talade irrlärigt och till sist förbjödo prästerna honom alldeles att undervisa mig. Sedan försvann han ur mitt liv, tyst och brådskande som jag alltid sett honom komma. Jag växte upp och Inge blev konung. Han behövde en jarl, som förstod sig på annat än att bära granna tignarkläder. Prästerna anbefallde mig—och i ett steg kom jag konungen närmast. Den, som skall bära en sådan medgång utan att stupa, får vara klok.
—Och Jakob uttalade aldrig namnet Folke Filbyter?