—Jag trodde, att det var sed också bland hirdmän att hälsa sin far, sade han, då de dröjde.
Hallsten skyndade sig genast fram, omfladdrad av den silverstickade manteln, och böjde ett knä och kysste honom på händerna. Ingemund följde efter honom långsammare och mer betänksamt.
—Och du, Folke? frågade den gamle och räckte ut sin hand.
Jarlen gjorde då som de andra, och innan han fick tid att resa sig, tryckte Folke Filbyter hans huvud till sitt hjärta.
—Har jag då äntligen fått dig tillbaka, Folke! Det blev så långt, så långt att rida på vägarna och söka. Men varför kommer inte nu också lugnet tillbaka till hjärtat? Varför går såret upp igen, så att jag på nytt lider lika mycket som den dagen, då du togs ifrån mig? Det växer och växer en sådan ångest här inne. Och ännu har du inte en enda gång kallat mig far?
Jarlen befriade sig tämligen omilt ur hans omfamning och tog ett steg baklänges.
—Bönderna kunde se oss, far, och det går inte an, sade han, röd om kinderna efter att ha stått nedböjd. Och så talar du alltid för hårt, far. I kungsgården får man lära sig att viska.
—Det lät inte så nyss, då ni kommo. Jag fruktar inte bönderna, barn. Bönderna riva inte ihjäl varann. Jag har föraktat och slagit sönder deras gudar, men aldrig krupit för de mäktiga, och för sådant får man ära, när man blir till åren.
—Och vilka bilder slog du sönder? frågade jarlen.
—Freyjas och Kristmoderns och kanske andra. Jag räknade dem inte.