Bjälboarvet
1.
Det heliga svärdet Gråne låg ännu på Holmgers grav i Sko, och ljus och skymning brottades över landet.
Det var dymmelonsdag och kyrkklockorna hängde stumma med bunden kläpp. Människorna hade ännu icke tvättat askan ur håret efter botgöringen på askonsdagen, och de längtade till påskmorgonens sköna fest, då de under sång åter skulle få beströ kyrkgolvet med hackat enris. Barnen, som visste, att de skulle risas i sängen, när de vaknade på långfredagen, gingo modstulna omkring. De mindes sedan gammalt, att det ingalunda var någon lek utan brukade sluta med ett sådant skriande, att det hördes från gård till gård. Ett mörkt och tungt väder med isande blåst hade också rått under hela fastlagen, och sinnena blevo hårda.
På skogsvägen öster om Bjälbo kom en flock bergsfolk från Stålberget i det avlägsna Järnbärarland. Skaran hade blivit plundrad under vägen, och av hela foran återstod bara en ensam släde, förspänd med en oxe och en halt häst. Släden hade skapnad av en båt för att kunna flyta, om isen brast på något av de talrika vattendragen.
Själva de egentliga bergsmännen skilde sig från de övriga genom sina snygga pälsar och den lilla hammare, som blänkte i deras bälte. Den var både deras ämbetsmärke, deras verktyg och deras vapen. Då något prassel i skogen oroade dem, hade de samma sätt att lägga fingrarna på hammarskaftet som en krigare på svärdsfästet. Men bakom dem följde i stor oordning en hop jägare och förrymda missdådare. De hade tagit lega under vintern som hjälpdrängar, krossare och röstare, men levde om somrarna helst fria på vildskytte och bär. Fast landet hette kristnat och fast två hundra julnätter redan tindrat upp över Blot-Svens hög, kände dessa skogsgångare de svårtillgängliga ställen, där djur och till och med människor ännu offrades åt heliga träd och stenar.
Bredvid dem på vägkanten tassade med sina hundar en rad av finnar, som voro märkta i pannan med brandjärn till tecken att de blivit döpta med våld och hemförda under sista korståget. De gåvo noga akt på träden och viskade med varandra, ty de kunde se på tallarnas färg, om det gick en malmåder under jorden. Ja, de behövde bara lyssna mot gråberget för att höra, var ett ondskefullt gnisslande sade dem, att man skulle bryta. De voro också de skickligaste att med eld spränga upp vägen till det järn, som sedan lastades på fordon och sändes ut kring landet för att smidas till vassa blad och pikar eller till fjättrar.