Ett rungande ljud som av ett klämtslag flög med detsamma genom tornet och fortsatte länge att darra i stenarna.—Ringer det redan till angelus? frågade han sig och sökte fåfängt att nå radbandet under pälsen. Angelus domini nunciavit Mariæ.

Då slog honom plötsligt något, som både han och de andra nyss hade glömt. Det var dymmelonsdag, och på den kvällen fick ingen klocka ljuda i hela kristenheten! Hur mycket var då det råd värt, som det nu var hans ärende att giva åt det höga herrskapet? Och vad hade han nu att tala om annat än om sitt förlorade järn, och det skulle kanske kosta honom livet!

Men det var för trångt att vända. För att göra ett slut på pinan och åter få luft i bröstet tog han ut steget.

Han kom då ut i en ganska hög kammare, där Ingrid Ulvas larmande småpigor, sotiga och barfota, höllo på att koka vid spisen i hörnet. De svängde fläktorna över den sura och rykiga veden, hjälpte varann att knyta hårbandet och klättrade på bänkar och spann för att plocka ned brödkakorna, som voro uppträdda på en stång under taket. Mitt över rököppningen i valvet storskrattade ett par vaktkarlar. De voro sysselsatta med att fira ned från torntaket en kopparbolle för att hämta öl, och det var den, som vid var törn mot muren rungade mörkt och ihållande som en klocka. Kopparbollen var kantad med runslingor och hade fordom i Uppsala gudahov tjänat som det käril, i vilket offerblodet blev vispat.

Han hörde otydligt, hur småpigorna berättade därom för varann, och han såg att de pekade genom röken mot ännu en nästa dörr. Men han mindes icke längre, vad han skulle säga eller varför han var kommen. Han kände blott, att han måste lyda. Så fort han hade trängt sig över tröskeln till den innersta kammaren, sjönk han ihop på knä, djupt framåtböjd med händerna stödda på golvet som en träl, och det smällde och knakade i förskinnet.

Här såg det också annorlunda ut. Några ljuslågor växte och krympte på en järnkrona i taket, och väggarna voro blådragna med varma bonader. Framför fönstergluggen, som pryddes av huggningar i sten, stod Birger jarl och såg ut i luften. Vid andra sidan stod det ett dukat bord och en kista, fullbäddad med hyenden och dynor. På den satt Ingrid Ulva, rak som ett altarljus, med de avmagrade fingrarna utbredda på vardera knäet och ett hyende mellan nacken och väggen. Hon var den högmodigaste kvinna, som någonsin hade levat, och han visste, att hon aldrig hälsade de förnäma fränkorna med hela huvudet utan bara med ögonlocken. Ända upp till hakan var hon klädd i glaspärlor och små guldsöljor. Men fast hon var mycket gammal och förtärd, var det utslagna håret ännu ramsvart. Och lika svarta voro de buskiga ögonbrynen. Den stickande röken, som trängde sig in genom dörrspringorna, sotade ned bordsduken, lade sot i alla rynkorna på hennes ansikte och svärtade fingrarna på sidorna om naglarna, så att hon såg ut som en lappkvinna i en kåta.

—Folkungarna, Folkungarna! tänkte Hulv Skumble. Detta är Folkungarna. Nu är jag hos dem, nu ser jag dem. Heliga Trefaldighet, skydda min stackars kropp mot pinor!

Ingrid Ulva vände ögonen åt dörren till.

—Var har du mitt järn?

—Nådiga fru...