—Se där tecknet, varnade bergmästaren och alla bugade och korsade sig, påskens heliga tecken! Ve i livet, ve i skärselden, den man, som i afton rör klockan. Det kan endast ett menlöst barn, ty ett sådant hör himmelriket till och kan till färdestraff bara få sju par ris på långfredagsmorgonen. Men betänk er väl, ni småsvenner. Jag ser, hur oroligt Algot Brynjulvsson skakar på huvudet. En ärlig lärmästare som han sviker inte vid riset. Det blir marter, som er späda kropp ännu aldrig smakat. Det blir en bläddrig och blodig rygg, som inte på dagar kan bära kläder.
—Det är jag, som skall göra det, svarade Magnus med ögonen tårfyllda av skrämsel. Han försökte rycka till sig facklan, men Algotssönerna ville icke släppa skaftet.
—Låt honom få facklan, befallde Algot Brynjulvsson, och hans långa västgötamun kröktes belåtet. Säll kallar jag den unga konung, som har en sådan broder.
—Ja, för min broders skull! mumlade Magnus oavbrutet under hela vägen fram till stapeln. Och ännu då halmen flammade upp kring klockan och han virade om handen det rep, som var fäst i kläppen, fortsatte han att upprepa sitt halvsnyftande: för min broders skull!
3.
Innan ännu det första klämtslaget hade hunnit att ljuda, släppte Magnus repet med ett glatt anskri.
—Se, se! ropade han, ännu darrande efter sin förskräckelse och pekade mot skogsbrynet. Valdemar är inte tagen av dvärgarna. Han har bara varit ute med Gistre Härjanson och smådrängarna för att fånga påskskatan. Det är honom likt. Vi borde ha tänkt därpå.
I skogsbrynet hade det i en hast blivit svart av folk, som sjöng och larmade. Både skallgångskarlarna, bergsdrängarna och finnarna hade slutit sig till den skara av påskfirande ungdom, som de stött på i skogen. Valdemar var lätt att känna igen, där han hoppade och dansade framför de andra i fagerröd mantel och vitbrämad mössa. Bakom honom sprang Gistre Härjanson, lekaren, med den fångade påskskatan, som ännu hade snaran om fötterna och flaxande rycktes hit och dit i luften. Somliga hade över sig bockhudar med hornen på eller stora skråpukar av trä och vax. Där hoppade fiskhuvud, paddor, ulvar och björnar, men de flesta hade lindat armar och ben med röda trasor och klätt sig till djävlar. En djävul kom löpande före de andra och ryckte till sig facklan, som han stack fast mellan käftarna i sitt galthuvud. Sedan bar det i väg med lågor och gnistor om trynet. Magnus flydde med avsky och fasa från klockstapeln och gömde ansiktet i Algot Brynjulvssons kläder.