—Har du ingen hjälp också för oss? klagade de. Ser du, vi strö mull över våra hjässor. Vi veta, att vi äro stora syndare. Vi äro inte mer än människor.
—Ni skola inte göra honom illa! ropade de små vallkullorna och ryckte nyfiket i den pälskantade mössan eller trädde fingrarna genom hans lena hår. Den ena kysste honom på kinderna och slutligen på munnen.
—Han ser ju ut som en liten fatburspiga, som lever på lingon och mjölk, sade hon. Och hur skall han kunna springa hednadansen med oss kring påskelden i så mjuka sockor? De klampa ju inte.
Han lyftes i trängseln, så att han icke längre kände marken under fötterna. Lekaren tog fast om hans hand och böjde ut fingrarna och höll dem mot korset, som han hade släppt.
—Du skall alltid vara med oss, ropade den väldiga stämman. Och du skall bryta sönder kedjorna. Du skall alltid trampa på dem. Du skall trotsa. Svärj, att du gör det, svärj vid korsskatan, vid Djävulen, svärj, svärj!
—Jag vill er ju alla så väl, viskade Valdemar förskrämt och knappast hörbart. Men så blänkte det till i hans ögon.
—Ja, jag skall alltid trampa på kedjorna, sade han.
Då kom skaran åter i rörelse och drog honom under högt jubel med sig utåt fältet. Algot Brynjulvsson sprang fram ur sitt gömsle och ropade, att ingen ostraffat finge röra ens vid kläderna på en kronad konung. Och med lärda ord sökte han förklara, att jarlen icke rådde för lagar, som voro äldre än han och som de besutna bönderna blivit ivrigast att hålla. Men ohörd trängdes han tillbaka igen mot kyrkväggen och stod där med Magnus under kappan som en fågel med sin unge under vingen.
Så snart Valdemar märkte sig fri, fick han åter färg i kinderna, och förskräckelsen vek lika hastigt som den kommit. Det var den första gången i livet som han fann sig obevakad, och han kände, att dessa stackare i grund och hjärta voro lika stora barn som han själv. Korset med påskskatan svängdes nu av andra. Han fattade den vallkulla om livet, som hade kysst honom, och dansade med henne framåt över åkerstubben.
Medan detta pågick, voro stalldrängarna sysselsatta med att lägga alla vagnsskaklor i kors. Uppe i tornköket släckte småpigorna elden och lade rakor och kvastar i kors, så att de icke själva under sömnen skulle kunna sätta sig gränsle på dem och fara på häxritt.—Se, se! ropade de till med ett anskri och pekade på de gula molntapparna. Nordanskogs bland fjällen ha de glömt att binda klockorna. Det är häxorna, som rida på de flygande klockorna!