Ingrid Ulva blev död, och jarlen förgjorde sina fiender. Det frö, som asagudarna i sitt väldes afton hade lagt i jorden, fyllde sin bestämmelse, och folkungaträdet överskyggade nu hela landet. Knut den heliges, Harald Gilles och Sverkrarnas och Erikarnas ättesköldar hängde på grenarna som erövrade segertecken. Herrar och menighet lyddes omkring stammen med hopp eller förskräckelse till vart sus i lövkronan. Bådade det ont, fanns ingenting levande i landet, som fick sin ro sparad. Härskri och härblåsning jagade då boskapen från betet och räven från lyan. Ax och örter förtrampades, fiskarna i vattnet sågo långa tjugusessor ro fram över deras huvud och sjunka och bli stående i bottendyn. Men åren gingo fort, och det kom andra tider. Harporna spelade i bjälbosalen och golvet låg där så tjockt täckt med enris och örtablad, att tyngsta järnmän kunde gå med ljudlösa steg.
Valdemar växte upp, och han var den enda av bröderna, som hade ärvt den äldsta ättefadrens ljusa hår. Han hade också ärvt mycket av hans lugna godmodighet och hans tycke för skogsmän och andra vilda sällar. Han älskade sitt rike som en bondeson sitt hemman, och han gick i en dröm och hörde bara fågelkvitter. Inga bördor tyngde honom hellre, ty fadren bestämde om allt och utförde allt och tålde inga motsägelser. Han hämtade åt honom från Danmark Sofia, den mördade Erik Plogpennings dotter. Och som han själv ju var änkeman, tog han änkan efter mördaren och brodern konung Abel. De båda kvinnorna kysstes med kalla läppar, men vana att se galgar och stupstockar på var backe, spillde de inga överloppsord på det förflutna.—Måtte han finna mig fager!—Det var Sofias enda tanke, då hon red Valdemar till mötes. Och han fann henne också ganska frid och var glad åt att få sitta hemma i frustugan och icke längre behöva ängslas för andra kvinnors skull.
Valdemar flyttade kring på olika gårdar allt efter olika årstider, men jarlen trivdes bäst på sitt Bjälbo. Han var dock mån, att allt skulle ställas efter utländsk hovsed, och när han kom på gästning, mångdubblade Valdemar prakten för att behaga honom. Jarlen satt då vid hans vänstra sida och bar också en guldkrona liksom han, fast oansenligare och lägre. Ju fler faten buros in och ju stoltare harporna spelade, dess nöjdare ljusnade den fruktades panna. De yviga hårlockarna hade åter vuxit fram vid hans tinningar och förblevo alltid lika svarta, trots hans höga ålder, och hans glättighet var lika brusande. Men den var drucken ur ett annat vin än det, som tappas på fat, ur segerlyckans och maktens skummande livssaft. Han förtrollade kvinnorna med sitt ridderliga skämt och männen med sina korta och kärva domsord i alla frågor. Ofta glömde han alldeles, att han var gäst. Då rättade han bordssvennerna och befallde mitt i en springlek, att den skulle avbrytas. Eller också genomströvade han hela kungsgården från loft till stekarhus, synade räkenskaperna, avskedade och straffade och höll räfst med vem han mötte. Valdemar fann det också riktigt, att han själv och hela hans hus förblevo under fadrens ris. Men i hjärtat uppspirade hat mot allt tvång, och hemligt började han längta efter den gamles död.
Han drömde om den dag, då han skulle få kasta den varma högtidsmanteln och visa sig sådan han var. Han glömde heller icke, att jarlen var den dröjande skuggan av en tid, då Folkungarna ännu måste rivas om makten med blodiga fingrar, och det var honom en plåga att följa med på lagfärder och ting. Väl hörde han till och med allmogen välsigna jarlens många fridstadgar, men var lag, även den visaste, klang till sist för hans öra som ett hammarslag på en handklove. Var det då icke nog, att dessa lagar äntligen blivit till? Skulle de nu hakas fast vid hans kungliga kläder och slamra efter honom, var han visade sig? Han kände sig först fri och nöjd, när han åter var på väg hem till frustugan, ty där trivdes han. Kvinnorna sågo efter honom från gårdsgrindarna, i synnerhet de halvvuxna, och de kände ett stick i bröstet, ty han hälsade alltid på dem förtroligt och bekant som på systrar. Han satt rosig och frisk på hästen med sitt gula, böljande hår och sina mörka ögon. Och han såg så oskyldig ut som ett fromt vaxljus på Menlösa barns dag.
En höst hade jarlens nya husfru rest till Sönderjylland, och sönerna beslöto att samlas i den nybyggda hovgården vid Bjälbo för att förströ den gamle. Den låg ett stycke från kyrkan i en lund nere vid den vassrika Tåkern.
Första dagen sovo alla ut efter resan. Den andra åto de sig mätta efter sovandet. Men på den tredje skulle den mångfrestande herr Svantepolk anföra en vapenlek efter utländsk sed. Han var den, som hade den största erfarenheten i en sådan sak, och han steg upp redan med solen. Några tjuvar hade kort förut blivit hängda just på ängen, där leken skulle hållas. Innan han skar ned dem, lät han binda in deras kroppar i säckar, så att de icke skulle falla sönder. Ännu yr i huvudet efter mjödet på natten, glömde han att låta bära bort säckarna, och de blevo stående bakom hasselbuskarna vid sidan. Det gjorde, att de i stor mängd samlade flugorna, som fortfarande kände lukten men icke längre kunde sätta sig på kropparna, i stället med fördubblad envishet slogo ned på allt, som kom i närheten. Som vinden låg bortåt, märkte herr Svantepolk dock ingenting i början utan klädde sig lugnt i sin präktiga rustning och fäste som alltid på ringhuvan den linnelapp, som hade tillhört hans hjärtas fru.
Ett rep blev uppspänt kring rännarbanan, och äntligen kallade de första hornstötarna åskådarna till samling. Jarlen kom med glättig och het färg på pannan och bar framför sig på båda händerna ett långt isgrått svärd.
—Hören mig! ropade han till de församlade. Från Holmgers grav i Sko har jag låtit hämta det heliga svärdet Gråne. Det är en sägen, att om någon, som inte har rent samvete, för det svärdet, skall det falna ned till vit aska, eller också skall han själv dö. Det svärdet utlovar jag i dag som segerpris.
Han satte sig på träbänken, och till höger hade han sin sonhustru Sofia. Hon var fyllig och skön och det rika gula håret bredde sig över skuldrorna som ett tungt dok. På andra sidan kom Jutta, hennes yngre syster, som nyss färdats den långa vägen genom skogar och moras endast av längtan efter att få träffa henne. Hon gick med huvudet litet framåtsträckt, som hade de tindrande ögonen sökt något långt borta. Fast hon ännu icke var nunna, hade hon redan anlagt klosterdräkt, och den spensliga gestalten höljdes i slöjan. Men på fötterna hade hon världsliga skor, fullsatta med små gnistrande ädelstenar. Valdemar satt henne närmast, och på pallen framför sutto hans yngsta bröder, den tysta Erik och den runda Bengt, som redan var klädd i kyrkligt svart. Jarlen hade nu nästan alla de sina omkring sig. Han saknade blott den dotter, som han hade bortgivit åt den norska konungens son, och junker Magnus, som var på Nyköpingshus och som han förgäves hade väntat med de andra. Det grämde honom, men han gissade på de dåliga höstvägarna och ville icke förråda sin svaghet för honom genom att för hans skull uppskjuta kämpaleken.
Den övriga bänken, som sträckte sig utefter hela banans längd, blev småningom fullsatt med Folkungar. Det tog tid, ty folkungagången var långsam och högtidlig, fast aldrig med blicken uppåt utan åt sidan och bakåt. De svarthåriga hade stora krokiga näsor, voro kullriga i ryggen, storordiga, bullriga och skrytsamma. De berättade om förgiftad mat, smällde med tungan, buro en mängd dolkar, kedjor och smycken och granna skrikande kläder. De rödhåriga däremot hade fräknig panna, framskjuten mage och talade bara om jordaköp. Eller också vände de sig till ammorna, som stodo bakom bänken och gungade folkungabarnen som dockor lindade med guldband. Några av fruarna viskade med de kloka gummor, som de alltid förde med sig, för att de skulle sköta deras hår, koka kryddor mot deras tandvärk och hjälpa dem när de blevo mödrar. Och det blevo de vart år, ofta med tvillingar eller trillingar. Men det fanns också många ståtliga herrar och fruar. Alla visste de, att de om några år skulle vara döda och att de blanka folkungahästarna snart icke längre skulle bära dem över vägarna. De visste, att gräs och mossa skulle växa över det stolta Bjälbo, att plogen skulle vända deras benknotor, att andra skulle bruka deras jord och smälta ned deras kronor och smida om dem till nya smycken, som skulle bäras på bröllop och danslekar. Men ingen enda av dem tänkte på detta. Kvinnorna tänkte på, hur de skulle hålla upp sin kjortel mitt fram och manteln vid högra snibben och på att en av änkorna fått ärva en alldeles för dyrbar kappa efter sin morssyster och att hennes dotter bar en alldeles för lång och släpande rock. Emellanåt flög ett tyst och snabbt folkungaleende utefter bänken.