—Min häst och mina vapen tillfalla segraren, sade han.
Då måste också den okände lyfta av huvan och blottade ett brett och mörkhyat ansikte med magra och håliga kinder. Det brunsvarta håret låg slätt och blankt utefter hjässan. En otalig mängd små fina rynkor omgåvo ögonen, som lyste av dyster eld. De väderbitna läpparna, ovanför den runda och platta hakan, voro också korsade av små rynkor. Hans hållning talade om oförbrukad kraft och var i allt en kämpes. Det syntes, att han var van vid den tunga järndräkten och övad och väl förfaren i alla äventyr på en rännarbana. Likväl visade han ingen glädje utan tvärtom den största förlägenhet.
—Det är kittelbotaren! utropade Sofia hånfullt. Han är det, som kastar sin egen broder och herre i hästsmutsen!
Där fanns ju heller ingen, som icke genast såg, att det var junker Magnus, men det var en överraskning att han borta på sitt Nyköpingshus hade hunnit att öva sig till en sådan säkerhet och rusta så många män. Det var nära, att ett allmänt jubel hade brutit lös, men jarlen flammade. Han snurrade på svärdet, som stod mellan hans knän, och räckte det efter en stunds tvekan åt drottningen. Utefter hela den långa folkungabänken fortsatte alla att tyst torka flugorna ur ögon och öron.
Magnus drog av handsken och gav Valdemar sin stora hand, som också hade små rynkor på de utstående fingerlederna, och naglarna voro kortskurna.
—Jag bedyrar dig, broder, sade han. Det var hingstens fel. Jag gjorde allt för att hålla honom tillbaka. Tro vad jag säger, och förlåt mig!
—Snack! Inga bedyranden! svarade Valdemar. Lek är lek, och här är var och en i sin rätt att göra sitt bästa. Jag skulle inte ha tagit det så illa, om jag råkat få dig ur sadeln. Jag när verkligen ingen lystnad efter att få heta den yppersta i en lek. Nej, lek är lek, säger jag. Låt mig nu leda dig fram till drottningen, så att du ur hennes vackra händer får mottaga det pris, som rättvist tillkommer segraren.
Han skakade oupphörligt broderns hand, under det att han förde honom fram till bänken.
—Jag lyckönskar min frände, sade drottningen med förställd inställsamhet. Jag lyckönskar min frände till att ha en så eldig hingst och en så anspråkslös broder. På min frändes hjälm vågar jag inte fästa en så enkel kärleksrelik som den, herr Svantepolk i sin ungdom fick av sitt hjärtas fru, men jag överlämnar det heliga svärdet Gråne. Bär det i trohet och med ofläckat samvete, så att det aldrig falnar till aska.
—Hon kan inte med mörkhyade män, tänkte han höviskt framåtlutad. Hon hatade mig från första stunden vi träffades. Det är underligt med kvinnor och deras aningar.—Men högt sade han:—Fast jag får mottaga ett så avundsvärt segerpris ur min sköna fränkas händer, är jag ändå nedstämd, ty framgången berodde inte på egen förtjänst utan på en ond slump. Jag bedyrar det öppet... ärligt.