Innan Folke Filbyter hämtade eld från gårdarna och begynte svedja och röja, tog han laga fasta på sitt köp. Fem goda minnesmän följde honom genom skogarna och uppsatte råmärkena. Han var så lysten efter mark, att han icke försmådde det värdelösaste kärr. Allt betalade han i vittnens närvaro, och Ulv Ulvsson, som var säljare, nedsmälte genast köpsilvret i små stänger och grävde ned dem på ett obekant ställe.

På den tiden fanns det inga fattiga eller tiggare varken sunnanskogs eller i svearnas land. De, som ingenting ägde, sutto hos de rikare och voro nöjda. I en trakt, där det mest bodde vilda jägare, som tillbådo stridsguden Ti, fortlevde därför en gammal lag. Det hette där, att den, som tog annans gods med kraft, skulle få behålla det; den, som stal, skulle återbära hälften, men den, som tiggde, skulle mista livet. Andan i den lagen rådde också bland de bofasta bönderna, men det fanns gott om oroliga sinnen. De lockades av allt nytt och särskilt av ryktet om Folke Filbyters rikedomar. Nästan genast fick han därför fullt upp med folk. Några blevo bodsätar eller stubbekarlar, men de flesta togos till gåvoträlar, och om nätterna vankade en talrik vakt kring eldarna på sveden.

Folketunas väldiga stuga stod snart under ås, sammanokad av friskt ektimmer och tätad med ännu grönskande mossa. Starka smällar hördes i väggarna, när virket började torka i sommarsolen. Där funnos inga högsätesstolpar eller lucksängar, inga fällar eller hyenden. Husbonden kände sig nöjd med en långbänk vid härden och en halmkärve på det tilltrampade golvet. Det första, som han skaffade sig, var varken väggbonader eller prydliga skålar utan tolv vita höns med en röd hane. Sedan köpte han getter och får. Åt alla dessa flaxande eller trampande djur uppsatte han en avbalkning i hörnet, så att de fritt kunde gå ut och in genom stugan. Dörren till förstugan vid gaveln stod nästan beständigt halvöppen. Den var så låg, att den inträdande måste buga. Och var det en fiende, väntade honom banehugget från den masurklubba, som alltid låg på bänken.

Småningom fyllde han också bodar och fållor med brandig boskap och små lurviga hästar. Ingen satte heller en mjölkstäva till munnen med en så skinande hälsa och belåtenhet som han. Kinderna voro rundare än på en husfreyja, som har vanan att alltför länge dröja bland sina bunkar. Rösten var djup och mörk som en jättes, och hans händer sågo ut att kunna bräcka upp käftarna på en slagbjörn. Var morgon, när den röda hanen gol på avbalkningen, reste sig Folketunas husbonde utsövd ur halmen. Hans första steg gällde varggropen, men som den alltid befanns tom, gick han sedan till trälarna på åkern. Storplogen höll han i en sådan heder, att ingen träl någonsin fick sätta den i jorden eller hålla om styret. Han mjölkade själv sina kor och ryktade sina oxar och hästar, och han förde med sig en lukt av herde, då han kom tillbaka i salen.

Han var aldrig hård mot sina trälar, ty de voro som hår på hans egen hjässa och hud på hans egen arm. Det var tvärtom hans stolthet att kläda och föda dem väl. Fast de knappt kunnat hitta en bättre husbonde, skulle de dock gärna ha förlåtit honom, om han slagit och svält dem, bara han hållit sig högre och förnämligare, så att avståndet mellan honom och dem blivit större. De önskade, att han skulle ha hängt bjällror på hästarna, blådragit stugan med dyrbara bonader och brett en vit duk på det bord, som de icke själva fingo sitta vid. Därmed hade det kommit mer glans och anseende över gården. När nu en främmande steg in, började han sin hälsning med att dra på munnen åt husets herre och åt all hans tarvlighet mitt i rikedomen. Detta förgrymmade till den grad trälarna, att de ofta blevo buttra och ovilliga. Men då höll han bondeträta och blev seg som bast och omöjlig att flytta som en sten.

Vägfärdande köpmän kommo ibland med halländskt salt, som hade blivit dyrt under de oroliga tiderna. Hände det, att de klövjade genom skogarna med ännu större dyrbarheter, skickade han ut sitt folk och lät plundra dem. På det sättet växte beständigt hans rikedom. De ihjälslagna blevo sänkta i ett kärr, som han sedan aldrig själv tordes rida förbi annat än i stort följe och vid full dager. Både Tor och Frey och Oden och Kristus hädade han av hjärtans lust och trodde på ingendera. En torsvigg, som hittades i åkern, högg han ändå fast i dörrträt, för att den skulle skydda mot eld. Och i smyg, så att ej trälarna skulle se det, lät han en kristen man läsa över storplogen. Han trodde lika litet på mannen som på torsviggen, men han ansåg, att i så allvarliga ting var en god bonde i sin rätt att försöka alla medel. Varken regn eller snö kunde heller avhålla honom från att på Tors dag tåga åstad med sitt husfolk för att blota. Han begav sig då till något av de små skurdtempel, som byggda av pålar och alldeles runda stodo under ekarna vid vägen med insjunkna nävertak och mossiga beläten. Visade sig hotande järtecken i offerdjurets inälvor, greps han av så vidskeplig ångest, att han hela natten lät bränna facklor och utsätta vakter. Knappt tändes likväl den första ljusningen på skyn ovan vindögat, innan han åter blev lika stormodig och trygg för sju dygn.

Allt detta genomskådade trälarna och de försökte att ödmjukt lyda honom, men de aktade honom icke.

En morgon, när han gick sin vanliga gång till varggropen, kastade han spaden över axeln. Trälarna höllo på att skära gräs och han sade till dem:

—Stort och ljuvligt är mitt Folketuna, fet och lucker är jorden, och allt här är till nytta. Varggropen är det enda, som aldrig givit mig något, varken en päls för vintern eller ett villebråd för spettet. Därför tänker jag nu så, att det är lika gott att fylla den. Vad mena ni om det, barn?

—Vi mena, svarade bryten, som var trälarnas förman, att det vore oklokt arbete. På tom strand kan en vacker dag ligga den grannaste mussla.