—För några aftnar sedan såg jag Valdemar krypa ut mellan spjälorna i svalgången med vänstra skon sönderriven och klättra ned. Jag visste, att i en skogslada satt en vallkulla och väntade på honom, utklädd i dyrbara kläder och med ett litet hov av drickande skogsmän. Är detta landets husbonde? frågade jag. Valdemar, i ett sådant läge hoppas jag slippa att någonsin behöva visa mig. Men vad svarade då Valdemar? Därtill har du inte mod, broder, sade han... Nu tror jag att jag fick färg i dina kinder, fränka. Din mun står öppen, som om du talade stora ord, men du säger ingenting. Och dina ögon krympa ihop och bli alldeles röda. Skynda dig nu härifrån! Ungdomen tänker inte på annat än det, som är okyskt, men det okyska är mig emot. Var sitter då detta ständiga begär, i blodet eller baktill i huvudet som en snurra av gnistor? Jag vill att mina tankar skola vara vita och snygga som nytvättat garn. Jag vantrivs i unga kvinnors sällskap. De kunna inte se på en man utan att undra, hur han passar till brudgum. Rör mig inte, fränka, släpp mig! För ett ögonblicks lindring har jag stått här och förött din själs oskuld. De kroppsliga spillrorna lämnar jag åt konungen.
Hon vek baklänges ifrån honom, halvkvävd av gråt.
—Hur vågar du, hertig? Aldrig har någon talat till mig som du! Gud hjälpe mig att snart komma bort från Folkungarna!
—Tag det inte så illa. Bara inga tårar. Jag trodde, att jag var en hövisk man, som förstod att skicka sig inför en ädel jungfru. Men inte heller det var sant. Jag vet inte, vad jag har sagt. Jag vet bara, att jag höll på att kvävas och att jag andades in liv, när jag fick kasta allt ont ifrån mig i en ren luft, där det inte kunde fortsätta att leva. Stackars lilla vita fjäril, hur kom du hit in i folkunganästet? Ingenting ont får ske dig. Visst måste du härifrån. Inte en dag längre får du stanna. Jag skall hjälpa dig, jag skall... Men vi äro oförsiktiga, Jutta. Nu hör jag något annat än rasslet av ekarna.
Sporrar klingade på tröskeln, och herr Svantepolk stötte snön av fötterna och steg in. Bakom honom slingrade sig en lång rad av bloss över fältet bort mot den upplysta kyrkan.
—Måltiden är slut, begynte han med en förbryllad blick på Jutta. Det är tid att rida till mässan.
—Vi ha haft ett allvarligt samtal, jungfrun och jag, svarade Magnus, och nog märker jag, att hon ännu är vred på mig.
Jutta betänkte sig. Så blev hon lugnare och drog på sig vantarna.
—Mycket har jag inte förstått av det, som du sagt, svarade hon ännu en smula tvekande. Inte heller kan jag mena, att en riddare får tala så som du nyss. Men vred på dig? Nej, Magnus, jag är uppriktigare din vän, nu då jag går, än då jag kom.
—Så fick jag då äntligen en gång ett hjärteord! utbrast han och strök i luften över hennes huvud. Det måste barnaläppar därtill. Nu är jag stark, nu är jag trygg igen. Hör på, herr Svantepolk! Jungfrun måste härifrån.