Valdemar granskade därvid under sin mantel den besynnerliga gåvan och fann, att det var en järnring med stallnycklarna.
Genast, utan att han behövde höra något mer, vaknade en aning hos honom. Men varför kom man då icke öppet och frågade honom, om Jutta fick resa? Därför att man på förhand gissade hans svar och ville föra bort henne i smyg. Nej, det skulle icke få ske. Aldrig hade han funnit henne mer intagande, mer nödvändig att ha i sin närhet än just nu, då han fick upp ögonen för att hon snart kunde vara borta. Med förskräckelse såg han, att kvinnorna togo sina korgar och bräden för att åter begiva sig ut och gå till julbadet. Och dit kunde ändå ingen man få följa dem. Jutta var den sista, som gick. Han sträckte ut handen efter henne. Men för att hastigt giva sin åtbörd en annan mening, vände han sig inåt den larmande salen, där bocken halvt ihjälslagen låg i halmen.
—Håll upp, jag tål inte att se blod! sade han.
—Få vi inte efter gammalt gott bruk piska karlen ur pälsen? undrade männen och sänkte sina spön. Det är ju bara en lekare.
—Trotsa inte mina önskningar alltför mycket, svarade han och hjälpte själv den hopkrupna stackaren på fötterna.
—Den här gången fick jag för mycket, stönade Gistre under sin förklädnad. Men du är god, du har hjärta, herre. Nog är jag en förtappad usling, men för dig kunde jag gå i döden... Du har väl nyckelknippan?
—Jag har.
—Låt inte kvinnorna stanna för länge i badet.
—Vad kan jag göra däråt?
—Husbonden kan, vad han vill.