—Vad ont har jag gjort er, efter ni vilja mig så illa? klagade dvärginnan ur djupet. Spring till min far i skogen. Han skall giva er mycket silver för mitt liv. Stenöga, Stenpanna, gud vid forsen, Umasumbla, hjälp oss!
—Nu kan ingen stengud längre skydda dig, hånade bryten nästan godmodigt. Men blunda och böj dig litet framåt, så går det fortare för dig.
Trälarna plockade undan grankvistarna. Ryggarna, som redan voro krokiga förut, böjdes ännu mer och förskinnen smällde. En sakta gråt var annars det enda, som hördes, och spadarna kastade jord och sand i den grav, som var ämnad åt vildmarkens vargar och rävar men ej åt hennes olyckliga dotter.
4.
Folke Filbyter gav sig god ro, och det gjorde han för att dubbelt kunna visa sin vilja och makt. Först när han hade ätit sig mätt, sköt han ifrån sig fatet och gick till varggropen.
—Vi fylla gropen för vår egen skull, men ändå mer för din, husbonde, sade bryten och makade på piskan i bältet. Du kommer att bli nöjd med oss sedan efteråt.
Folke Filbyter gav honom icke något svar. När han böjde sig fram, såg han, att hon ännu hade huvudet fritt och bart. Hon höll den ena handen sträckt uppåt liksom för att i det sista räcka sig efter hjälp. Han grep henne stadigt om armen och lyfte henne upp i solljuset. Hennes hud var så het, att han kände, hur det sved inne i handen på honom. Utan att släppa sitt tag, bar han henne med sig som en docka ända in i salen och satte henne i halmen.
Därefter gick han bort i hörnet och öppnade kistan. Den hade många hänglås och bommar och var dessutom kantad med fastlänkade gråstenar, så att den skulle bli ännu tyngre och tarva många mäns kraft för att flyttas ur stället. Det klingade och rasslade, när han rörde i kistan bland smycken och silvertackor, och en stund letade han något och tycktes tveksam. Så tog han upp en guldkedja och kastade den över takbjälken mitt i salen, två steg från härden. Det var en kedja av fina ringar och med många små och stora pärlor. Knäppet glänste på långt håll med blåaktigt och stilla sken som en aftonstjärna.