Innan de hade slutat, hördes rop från höjden ovanför stugan, och de kände igen herr Svantepolks förskräckta röst.
—Träl, du skall gå ut och svara dem, att stugan är tom, sade Valdemar. Han kände att han plötsligt menade, vad han sade.—Du skall visa våra förföljare uppåt utefter bäcken och locka dem att skynda sig inåt skogen på den rätta farvägen.
Han såg, att hon ville säga något, och tog henne förvirrad om handen.
—Vill du, så gå ut med trälen och visa dig. Ingenting hindrar dig... liksom ju allt mellan oss började ur ingenting. Vad vi än lova, vad vi än försöka, alltid är det ändå något, som för oss samman. Men vill du, så släpper jag din hand.
Trälen såg förgrymmad på henne.
—Vem är du, som inte är trofastare mot den, som vågat liv och lemmar för din skull? brummade han. Det föreföll henne, att hans enfaldiga fråga, som hon ännu nyss skulle ha lett åt, hjälpte henne från att behöva svara. Hon satt alldeles stilla.
Måltiden var just slut. Trälen steg upp, och det var sed bland de fattiga att kyssas efter handtvagningen. Att kyssa den fula och skrynkliga trälen gick lätt, men när de skulle kyssa varann, var det icke längre som i svalgången på jarlagården, utan båda rodnade.
Han höll henne kvar om huvudet och fortsatte att kyssa henne på ögon och kinder utan att akta på trälen. Han mindes vart ord från den föregående morgonen vid skogsladan, men det var en annans röst. Och hon glömde, att det var vänner och icke fiender, som nu letade efter dem. Hennes innersta själ talade ännu lika klart om sin längtan till friden hos de goda systrarna, och ändå föreföll det henne, att allt, som Valdemar nyss hade inbillat trälen, var den naturliga och enkla sanningen.
Lågorna på härden ryckte sig från de sotiga bränderna och svingade sig vinande upp i den höga luften över taköppningen. Fast hjärtat fortsatte att slå som en tung sten, fick hela hennes väsen eldens lätta vingar och genombävades av svallande glädje. Nunnekläderna vecklade in sig i Valdemars mantel, och han höll fram hennes fingrar över elden och värmde dem, när blodet drog sig från dem.
Trälen klarnade upp, när han såg, hur de flyttade ihop sig på bänken och knappt längre märkte honom.