Det hade kommit en rad av ljusa dagar, men ofta blevo de ändå långa. Han uppfann oupphörligt nya tidsfördriv för att förströ både henne och sig själv, ty deras kärlek hade blivit ett rus, som anade sin egen kortvarighet och därför måste fånga vart ögonblick. Men när han red bredvid henne på skogsstigen, var deras glättighet icke som förr utan mer låtsad och förlägen. De kunde icke längre leka och skämta med varann om de obetydligaste ting, utan de hade långa stunder intet att tala om. När de försökte drömma om sin lycka, blev det aldrig om det närvarande, utan om de drömmar, som de förr hade drömt om varann, eller om den första resdagen i det soliga vintervädret, då allt ännu var oskärat och vackert. Så fort de började tala om den dagen eller om månskenskvällen i svalgången, hade de åter något att säga och ofta något alldeles nytt, ty var liten småsak blev framletad ur minnet och förklarad och var gång från någon alldeles ny sida.
De hade nu bara ett litet stycke kvar till landamäret, och en afton stannade de utanför ett befäst, fyrkantigt hus. Fogden kom ut och lyste på dem, men Valdemar tog facklan och höll den under hans ögon.
—Om jag släcker ut din syn, kan du ändå betjäna mig? frågade han den darrande gubben, som kände igen honom. Inbilla dig, att du redan är blind, och se inte alltför nyfiket på nunnekläderna bredvid mig utan blunda!
Fogden slöt genast ögonen och kände sig för med handen på muren, medan han visade vägen för de oväntade gästerna. Han förde dem genom spetsbågiga portar till de små rummen. Där satte han facklan i järnhållaren på väggen och gick sedan ned i källaren efter vin. När han kom upp med tre tennkannor i vardera handen och satte dem på bordet, blundade han igen. Småtärnorna skrattade åt honom.
—Jag ville bara visa dig min makt, sade Valdemar och satte sig hos Jutta i spishörnet. Må hertigen så länge styra riket bäst det lyster. Här har jag fasta murar och stannar med dig, om du vill.
Hon skakade på huvudet.
—Du har inte mitt trots, jungfru Lindelöv, fortsatte han. Lindelövet är för lent och mjukt att hålla sig rakt i isblåsten. Men varför sitter du och lyss? Är det fogden, som du fruktar?
—Nej, inte honom.
—Är det nattstrykarna ute på vägarna?
—Inte dem.