Väktarna nekade till att ha hört någon klagan.
—Vrider hon aldrig händerna? Går hon inte ångestfullt av och an på järnspjälorna? Det brukar ju till och med ett vilt djur, när det inspärras.
Väktarna nekade ännu en gång. Då gav hon buren ett hårt slag med käppen, så att Yrsa-lill spratt till och öppnade ögonen.
—Du har det gott, du vallkulla, bättre än jag, sade hon med ett främmande och elakt löje. Jag kom annars inte hit ned för att pina dig. De första dagarna kunde jag nog haft lust därtill, men sedan ha mina budbärare skaffat mig annat att grubbla på. Jag tänkte bara, att det skulle trösta mig att se en annan, som led och sörjde ännu djupare än jag... Jag tror, att om du hade gjort det, skulle jag nu ha velat hjälpa dig och själv haft hjälp därav.
—Är du inte den goda drottningen? frågade Yrsa-lill sakta. Inte talade du förr så, då du mötte någon av oss på vägarna.
—Det är lättare att tala vackert i lyckans dagar än att fortsätta därmed också i olyckans.
Yrsa-lill satt med ryggen och nacken mot järnspjälorna och fötterna rakt utsträckta. Armarna lågo nedsjunkna utefter sidorna med öppna och tomma händer.
—Nåväl, drottning, sade hon. Tiden blir mig lång.
—Kan du sömma?
—Ingen har lärt mig det. Men skänk mig ett nystan att nysta på.