Det hade nu blivit skumt, och vid nedersta trappsteget brann en liten eld, på vilken väktarna kokade sin mjölk.
Han gick ut och skaffade sig en kälke, och den ställde han i närheten. Sedan gick han med sin harpa till brygghuset, och där beströk han strängarna med mjöd och hällde ymnigt med skum ovanpå. Därefter lade han harpan på snön ett stycke från tjuvkällaren och lockade sakta på getterna.
När han kom tillbaka, stodo väktarna ännu kring buren och drevo spe, men han sade till dem:
—Att stå här kring buren kan ju vara nöjsamt nog, men nu har det hänt något, som förefaller mig ännu ovanligare att se på. Nyss ställde jag ifrån mig harpan utanför väggen. Men när jag kom tillbaka, hade getterna tagit den, och nu hålla de på att spela och dansa.
Väktarna trodde honom icke genast, ty det var tyst ännu en stund, men snart började det spela—först med ett mjukt dragande över strängarna och sedan med fasta och hårda grepp. Det var getterna som slickade på strängarna, och ju mindre det blev kvar av mjödet och skummet, dess bullersammare gick den vilda låten.
Väktarna sprungo ut för att se. Som det var ett stycke att gå till harpan och getterna stångades och knuffades, som hade de verkligen dansat, vågade männen dock icke genast taga mod till sig och stiga ända fram. Härigenom vann Gistre tid.
Han sköt genast in mjölkgrytan under buren, och de ljumma ångorna väckte ormarna igen, så att de stucko fram huvudena ur kläderna och ringlade sig ned i mjölken. De trögaste, som ännu lågo hoprullade i ett nystan, sparkade han själv ned. Väktarna hade glömt att taga nyckeln med sig, så att han utan hinder kom in i buren. Marken under spjälorna krälade av skållade ormar, men han böjde sig in och viskade:
—Yrsa-lill, det är jag, och jag kommer för att rädda dig, om du vill följa mig och för alltid bli min. Svara, att du vill det!
Men hon svarade icke utan låg i samma dödsliknande orörlighet. Han skakade på henne, men huvudet föll viljelöst åt sidan. Då lyfte han försiktigt upp henne och bar henne till kälken. Han kände, att hennes hjärta slog lugnt och fast.
Som snön hade isat sig efter solbärgningen, behövde han icke frukta, att medarna skulle lämna några spår. Han vek genast av från vägen utåt fältet, helt på måfå utan att ännu veta vart. Han var nära att glömma de gömda smyckena, som skulle bygga hennes hem, men så kom han ihåg dem och stannade vid ladan. Väktarna hade dock ännu en gång varit där och hittat och tömt hornet, fast de sedan kastat det åt sidan som något värdelöst.